För mitt inre ser jag hur berget Ahkká gråter floder, hur harrarna tar de sista insekterna på kalottjokkarna och hur frenetiskt renarna drar mot vinterlandet.
Trots att jag alltid har älskat hösten finns melankolin där. Det är då det känns underbart att ha en alldeles egen älv inpå knutarna, den livsbejakande Råneälven. Det är framför allt harren som har lockat mig, även om jag vet att gäddfisket kan ha sina givna poänger den här årstiden.
Jag minns fortfarande den där dagen, i slutet av augusti 1972, när jag för första gången kom till byn. Gun och jag hade kommit dragandes i en gammal SAAB tvåtaktare. Allt vi ägde rymdes i bilen, förutom flugspöna som stack ut genom ett öppet fönster. Vi såg säkert ut som en rundhyllt humla, där på E-4;an. Antennerna visade oss vägen till den trakt som skulle bli vårt framtida hem.
När vi till slut körde över bron över Sörforsen i Råneå, upptäckte mitt vänstra öga ett vak på nacken. För mitt inre tänkte jag att det säkerligen var en bättre harr, kanske på sju hekto. Det var bara för bra för att vara sant. Här skulle jag stanna resten av livet.
Nyfikenheten gjorde att jag, morgonen efter, kände mig manad att dra på mig flugfiskemunderingen, som på den tiden bestod av ett splitcanespö, en fiskekorg och vadarstövlar. Jag tog sikte på bron, parkerade och gick ner uppströms bensinstationen.
Det var en härlig morgon vid ett nytt vatten, nya vyer och dofter. Precis när jag hade knutit på en torrfluga steg fisken därute. Exalterad var nog bara förnamnet.
Även under den dagen minns jag att tungsinnet hade dragit åt svångremmen. Det var söndag och dagen innan mitt första skoljobb skulle börja.
Det lustiga i kråksången var att fisken tog i första kastet, en bastant harr som faktiskt vägde sju hekto? Fisken fick bli vår välkomstmiddag, kokt med mandelpotatis och tunnbröd. Den aftonen var livsavgörande, jag kände mig som hemma och jag stannade kvar.
När fisken hade fångats hördes en spontan applåd under bron, vid brofästet? Där satt en lintott till grabb, som genast kom fram och hejade.
Han inspekterade snabbt flugspöet, tittade på fisken och tyckte att min fiskeväst var skojig. Tioåringen gjorde att jag generades något, men tyckte att mötet var riktigt skojigt.
Dagen efter gick jag på skakiga ben till mitt första jobb, mötte en skolgård full med elever och generades ännu en gång. På bron stod lintotten och hejade hjärtligt.
- Hej, minns du mig? undrade han och plirade med ekorrögonen. Han blev en av mina elever i tre år på mellanstadiet, sedermera också en synnerligen inbiten sportfiskare.
Under ett sommarlov tog jag med honom till mina gamla domäner på hemtrakterna i norra Jämtland. Han fick fiska så mycket han ville.
Några veckor in på höstterminen kom han dragandes med ett större paket, öppnade det inför klassen och plockade fram fyra askar med drag? Därefter gav han ett till varje klasskompis och slutligen ett till mig.
- Du ska få en du också så du lär dig att fiska, sa han och skrattade. Någon vecka efter hemkomsten hade han nämligen anammat en tävling i en av kvällstidningarna. Uppgiften var att beskriva sitt bästa sommarminne, vilket han gjorde. Han vann hela tillställningen? Dragen var priset han fick.
Så här skrev han; ”Hej, mitt bästa sommarminne var när jag fick följa med min magister till hans tjärnar i Jämtland. Jag fick 54, han fick 13”.