Tänk dig en stilla solskensnatt långt ute på det nordliga havet. Lunnefåglarna snurrar som humlor kring båten, stormfåglarna gör oss sällskap och plötsligt bryts vattenytan av en väldig koloss, en sillval på fyrtio ton. Det är då man stryker en tår ur ögonvrån, det är då man inser sin egen litenhet.
Jag har längtat till det hemlighetsfulla landet bortom alla horisonter ända sedan tonåren. En av mina morbröder jobbade som zoolog på universitetet i Trondheim och hade universitetet i Svalbard som en av arbetsplatserna. När hans pappa, min morfar, fyllde sextio år for han och hans bror till samma öar. Historierna var många på den tiden. Morfar kom hem med en påse med lavar och mossor, organismer som tydligen inte gillade den jämtländska myllan.
I augusti var det äntligen dags. Gun och jag hoppade i bilen och styrde kosan mot norr, förbi Pello, Kilpisjärvi, Skibotn och Tromsö, en nätt tripp på 55 mil. Redan i planeringstadiet förstod vi att öarna ute i Berings hav var populära, nästan överfullt på allt boende.
Flygresan tog en timme och 40 minuter, rakt norrut, in i midnattsolens rike. Det var 22 grader varmt vid starten. Den kyla som mötte oss på flygplatsen i Longyearbyen på Svalbard var slående, rent av befriande. Plus sex grader.
Longyearbyen är faktiskt områdets residensstad, trots en befolkning på knappa 2000 individer, med 45 olika nationaliteter och ingen rasism. Det var nästan för bra för att vara sant. Det som också slog oss var det myller av snöskotrar som fanns parkerade mellan husen. En dag räknade jag till över 200 maskiner på samma ”gräsmatta”. När jag kollade lite extra satt nycklarna kvar i en del av de. När jag ställde frågan till en turismidkare om de inte var rädda att någon skulle bli stulen, tittade han frågande på mig. Svaret kom blixtsnabbt. På Svalbard kan man inte sno en skoter. Härifrån kan ingen rymma.
Longyearbyen är en fantastisk plats med bland annat världens nordligaste universitet och världen nordligaste hamburgerbar. Över huvud taget var det mesta världens nordligaste…en eggande företeelse. Växtvärken var slående och nya hus och vägar byggdes överallt.
Intressant är att det finns mer än 1000 isbjörnar fler än människor på Svalbard. Det djuret inger stor respekt, både från de inneboende och turisterna. Den mest intensiva turistperioden är senvintertiderna mellan februari och maj, där naturligtvis isbjörnsspaning är en del av det stora äventyret.
En afton var det dags för en båtfärd ut i Isfjorden, vid vars strand Longyearbyen ligger. Vi hade på förhand kontaktat naturturismföretaget Better Moments, vars fina hemsida lockade oss. Vi var tio personer som naturguiden Ane Lusie guidade den kvällen.
Jag har alltid dragits till våra nordliga eller arktiska miljöer, oavsett om jag har flugspöet med eller inte. Under den här resan kändes dock kameran vara det viktigaste redskapet. Ane förde den bekväma båten ut över Isfjorden och upp mot de glaciärar vi ämnade gästa.
Drömmen var att få se en isbjörn eller en val, även om chanserna kanske inte var överdrivet realistiska. Resan över det stilla vattnet var hur mäktig som helst, med spetsiga och delvis snötäckta fjäll. De vackra lunnefåglarna flög kring båten, landade och simmade ikapp med båten, naturligtvis tillsammans med de allestädes närvarande stormfåglarna. Här och var tittade en säl upp, kikade nyfiket på oss och dök igen. Naturen kändes väldigt levande.
Glaciärerna vi gästade kalvade, det knakade och brakade lite överallt. Någon isbjörn såg vi inte, men saker skulle förändras.
Mitt i natten, när vi var på hemfärd, slog lyckans fe staven i havet. Ett jättelikt vatten- och luftsprut berättade om valen som ville göra oss sällskap.
Tänk att en fyrtio tons sillval kunde föra sig så majestätiskt, så galant och så tryggt över svindlande djup. Jag vet inte varför jag tänkte på en långtradare när jag såg den väldiga ryggen häva sig ur djupet.
Det sista uppträdandet var fantastiskt. Djuret dök plötsligt upp tio meter från båten och sprutade ut luft så det kom vatten på kameraobjektivet?! Kanske var det en hälsning från den största grupp däggdjur som någonsin levat på Jorden. Värna våra liv. Var rädd om oss.