Jag växte upp i en trakt i norra Jämtland där vi hade i stort sett åretruntfiske med våra sportfiskeredskap. Det var egentligen bara under den kallaste midvintern som vi höll oss någorlunda lugna. De förhärskande aktiviteterna var absolut sommarens långspömeten efter bäckarnas öringar och vårsäsongen med pimpelfisket efter röding och abborre.
Därtill hade jag en liten specialare, nämligen ståndkroksfisket efter Ströms Vattudals gedigna öringar, gäddor och lakar. Så här i backspegeln kan nog erinras att jag för det mesta gick bet på både jätteöringarna och monstergäddorna, men att jag fick enorma lakar upp mot sex kilo. Då blev det festmiddag hemma, eftersom vi ansåg vårlaken vara en delikatess, framför allt som en stuvad läckerhet.
En dag mötte jag en man från byn som skulle vittja sina ståndkrokar. På ryggen hade han mausern. Naturligtvis frågade jag honom varför han hade geväret med sig. Svaret kommer jag aldrig att glömma.
"Igår tappe je en öring på minst tio kilo i håle. Nästa gång han kom skjut je!" Så kunde det gå till på den tiden.
Under gymnasieåren fiskade jag ofta på fjällisarna uppe mot den norska gränsen, i en trakt som då kallades för Frostviken och var en egen kommun. I Gäddede hade jag kompisen Sören som var den verklige experten gällande pimpelfisket efter svårflirtade rödingar.
Så en dag gick vi totalt bet. Trots att vi såg finfina rödingar som ålade sig kring pirken ville ingen ta betet. På sextiotalet hade vi redan börjat använda oss av maggots, som på jämtländska kallades för åm. En ny era hade påbörjats, varför vi helt enkelt lade undan maskburken. Fördelen var att en maggot klarade kylan betydligt bättre än en mask.
På den andra sidan tjärnen satt en man som tydligen inte hade förstått att rödingen inte var på hugget. Han drog den ena fisken efter den andra, vilket gjorde att vi till slut var tvungen att gå honom till mötes. Det var då de djupaste hemligheterna kom fram.
Mannen vara en renskötare från trakten och som bete hade han använt sig av små fina tärningar av det rökta renhjärtat. Mannen skrattade högt och hade inte mycket till övers för de mer moderna maggotarna. Sakta drog han kniven ur sliran, plockade fram renhjärtat och skar till en snusdosa full med små tärningar som vi fick ta med oss.
Åter vid våra hål kunde vi snabbt konstatera att mannen med renhjärtat hade helt rätt. Så ivriga som rödingarna den eftermiddagen hade vi sällan upplevt. Jag har provat tekniken även senare i mitt liv och det har faktiskt fungerat riktigt bra.
En annan gång kom jag skidandes över den hårda vårskaren i trakterna av Valsjöbyn i västra Jämtland. Mitt ute på en sjöis satt en hel familj och gottade sig i vårsolen, samtidigt som de pimpelfiskade. Runt om deras renskinn låg fina rödingar, vilket visade att fiskelyckan hade varit strålande. Någon maggotsburk såg jag inte till, varför jag frågade vilket bete de använde.
Kvinnan i familjen grävde i ryggsäcken och plockade fram en apelsin. Hon vinkade till sig mig för att visa på den största av alla hemligheter.
"Först skalar man en apelsin, sa hon spjuveraktigt. Därefter karvar du av det mer vita luddet under skalet och rullar ihop det till en liten boll, mellan tummen och pekfingret. När detta är klart trär du upp den lilla bollen på kroken. Det är sånt som rödingarna gillar", sade hon och skrattade högt.
Jag minns att jag inte riktigt trodde på galenskaperna. De andra i familjen nickade menande och manifesterade på så sätt sanningshalten i den lilla instruktion jag hade fått.
Längre bort i min lilla favoritvik borrade jag mitt hål och iordningställde mitt redskap. Maggotsburken var med och även så en full dosa med tärningar från ett rökt renhjärta. Så här i backspegeln kan konstateras att jag fick åtta skapliga rödingar, varav fem tog på apelsinskalet.
Under mina uppväxtår i norra Jämtland var det vanligt förekommande att vi hade apelsiner i ryggsäcken på våra kombinerade fiske- och skidturer, därtill naturligtvis en termos med kaffe, smörgåsar och kanske ett och annat renhjärta. När maskarna hade frusit kom kreativiteten fram. Kanske var det så att både renhjärtat och apelsinskalet var det sista halmstrået man greppade när maskarna hade gått hädanfärden? Det var en tjusig tid där känslan var viktigare än redskapen.