Det är en skir sensommardag, en mild bris fläktar i björkarna vid den gula tegelvillan mitt i Vuollerim. Blommorna prunkar och det luktar fortfarande uppenbar sommar och i tjärnens blanka vattenyta speglar sig den vackra kyrkans fridfulla silhuett.
– Här jag kan andas och leva på riktigt. Visst har lägenheten i Gävle sin egen charm men det här är någonting helt annat. Verklig livskvalité, säger Lars-Göran och tar en slurk kaffe.
Så. I kaffestundens tid spolas bandet bakåt och funderingar i nuet blandas upp. Men vem är den blonde 76-åringen egentligen?
I korthet: 144 landskamper, 75 mål, tre VM-silver och tre VM-brons. Åtta SM-guld under 11 säsonger med Brynäs. Jokkmokks kommuns störste idrottsprofil i det vi kan kalla modern tid.
– Att jag valde hockey grundade sig i att pappa satt klistrad vid radion varje gång Tre Kronor spelade, och självklart lyssnade jag också. Via radion byggde jag upp bilder i huvudet vad Uffe Sterner och Nisse Nilsson höll på med. De bilderna lockade mig.
Radion gav inspirationen, runda efter runda på Kyrktjärnens is gav en suveränt snabb åkning och lagträning på rinken, som låg ett slagskott bort, lyfte blicken mot framtiden – som var utbildning på annan ort. Allt för hockeyn.
– Jag åkte till Piteå för studier och kontaktade Piteå hockey – men de ville inte ha mig. Tränaren tyckte att jag ”åkte så konstigt”.
Lars-Göran skrattar åt minnet i dag – då var det långt till skratt. Och det ledde till drastiska handlingar.
– Jag rymde. Jag smög ut från Strömbacka mitt i natten och liftade till Vuollerim. Jag ville ju bara spela ishockey. Efter några dagar ringde skolan och jag fick träffa en kurator som i sin tur kände tränaren i Öjebyn – och jag var välkommen. Det blev en del mål där och efter en tid hörde Piteå av sig och var intresserade – men det var inte jag!
Nytt skratt – och påtår med mazarin.
Efter succén i Öjebyn gick nästa flytt till Kiruna och IFK. Där fanns ”Hägga” – b-landslagsspelare, som kom att bli den gnista som tände till det där lilla extra hos Nilsson.
– Det var inte lätt att slå sig in. IFK hade ett tight gäng. Men jag bestämde mig för att utmana ”Hägga” i start-och-stopp. Han slog mig i början men jag körde extra och blev snabbare. Jag insåg vad jag måste göra, för lite egna tankar bland unga spelare i dag, tror jag”, fortsätter Lars-Göran vars framfart i IFK Kiruna hade öppnat ögonen på Brynäs ”öga i norr”, Anders Engström i Harads, som tog honom, och ett flertal länstalanger, till Gävle. Tord Lundström, Stig och Börje Salming är tre andra exempel.
Lars-Göran Nilsson kom till Brynäs säsongen 1964/65 och säsongen därpå blev det guld.
– Vi var ett kamratgäng där alla kunde säga sitt, vi bestämde tillsammans och gav allt för varandra. Tigern (Johansson) var mannen bakom allt. Tommy Sandlin var bra – men Tigern styrde spelet precis som Thure Wickberg styrde klubben.
Att Lars-Göran älskar sitt Vuollerim råder det inget tvivel om. Han talar med stor värme om platsen där det sjuder av kollektiva aktiviteter och satsningar.
– Lokala livsmedel, vi har fjällkorna och hotellet som blivit en social knutpunkt där vi träffas. I sommar har vi tagit över campingen. Det händer massor av bra saker. Dessutom är omgivningarna spännande. Min son Jens kommer upp med barnbarnen varje sommar och vi gör utfärder. I sommar blev det Ryssgraven och Pakkobäcken, bland annat.
Lars-Göran följer fortfarande Brynäs öden och äventyr noga. Och han har alltid haft starka åsikter om hur klubben sköts – inte minst när han under en period var sportansvarig. Så. Trots att hockeykarriären för länge sedan är slut så lever Lars-Göran Nilsson ett rikt liv. Han saknar inte rampljuset och klarade omställningen till ett Svenssonliv utan bekymmer. Att han i slutet av 60-talet tackade nej till NHL-spel i S:t Louis och 60 000 dollar är inte heller något som grämer honom.
– Nej, det var mycket pengar men också brutal hockey som nog inte passat mig. Inga skador eller annat tvingade mig att sluta, jag kunde välja själv. Jag vann poängligan i tvåan i min sista säsong dessutom (Sandviken). Jag har ju det här, och det är värt så mycket mer än alla mina guldmedaljer, konstaterar Lars-Göran Nilsson och vänder blicken ner mot den glimrande tjärnen.
Hemma i byn – där allt började.