Det är en lugn fredagsmorgon och sjukdomar i arbetslaget gör att driftcentralens chef Harald Boman befinner sig inne i kontrollrummet och hjälper kontrollrumsingenjören Håkan Gustafsson. Mannen som har möjlighet att öppna och stänga luckor i hela Luleälven, samt de lika många mindre kraftstationerna i södra Sverige.
– Egentligen är det inte så märkvärdigt, man skriver in hur många kubik per sekund som ska släppas, sedan trycker man på utför, berättar Håkan Gustafsson, som i nästa andetag förklarar att de brukar likna ett utsläpp med 1 000 fulla badkar per sekund.
Via en av övervakningsskärmarna i kontrollrummet ser vi hur vattnet väller ut ur dammluckorna i Porsi, då två av aggregaten är avstängda för underhåll. Kraftstationen där lilla och stora Luleälven nyss slingrat ihop sig nedanför Vuollerim får ta emot stora mängder med vatten.
– Annars vill vi helst undvika att spilla, eftersom det tjänar vi ingenting på. Men regnar det mycket kan det bli att vi måste spilla i flera veckor, säger Harald Boman.
Han drar sig till minnes hösten 2011 då himlen öppnade sig från mitten av augusti till mitten av oktober.
– Då spillde vi flera månader ända från Seitevare i lilla Luleälven och ner till kusten.
Tystnaden bryts av ett larm som kan misstas för en dörrklocka som fyller det tysta kontrollrummet. En vattenyta i magasinet i Porjus har stått stilla för länge.
– De allra flesta magasinen höjs eller sänks någon centimeter varje timme. Står ytan stilla kan något vara fel. Just detta larm gick igång för att aggregatet i Porjus står stilla på grund av arbete, förklarar Harald Boman.
En av skärmarna i raden ovanför skrivbordet visar hur vattennivåerna står i magasinen. Intill syns även rutor i olika färger som visar hur många aggregat som finns på varje station och om de står stilla eller är i drift.
Driftcentralen invigdes 1962 och har sedan dess varit nerven i Luleälven. Från början var det de närliggande kraftstationerna Messaure, Letsi, Porsi man fjärrstyrde härifrån. Porjus och Harsprånget började inte fjärrstyras förrän 1974.
I dag arbetar nio personer på driftcentralen, totalt är de ett 30-tal på driftkontoret i Vuollerim. Harald Boman beskriver det personalmässigt som en omvänd situation jämfört med för 30 år sedan. I mitten av 80-talet skulle det fixas nya jobb till inlandskommunerna och projektet Jobb till Jokkmokk kördes igång. Vattenfall gjorde då en driftcentral i Porjus som stod klart 1988 som styrde stationerna från Ligga och norrut. Men i slutet på 90-talet trampade bolaget vatten och nedskärningar var oundvikliga.
Drömmen tog slut efter drygt tio år och driften av kraftstationerna flyttade tillbaka österut längs älven, där de sedan år 2000 blivit kvar i Vuollerim.
– Nu är i stort sett hela driftkontoret nedlagt i Porjus. Vattenfall har ett kvar ett femtontal anställda som sitter i den gamla kraftstationen och arbetar med antingen kontorsarbete eller åker ut till kraftstationerna. Som mest, under 80-talet var det i runda slängar 150 stycken i Porjus och lika många i Vuollerim som jobbade både på kontor och ute på fält, säger Boman.
Idag ligger de flesta av jobben i Jokkmokk, men skillnaden på antal anställda är ändå markant mindre.
– Jag skulle gissa att det är cirka 120 personer som är kvar, varav cirka 80 personer jobbar ute på kraftverken med driftunderhållet, säger Harald Boman.
Efter avslöjandet om planer på att outsourca Vattenfall Accounting till ett låglöneland uppmärksammade Mats Wennberg, ordförande för Seko Vattenfall Luleälvarna, att fyra jobb i Vuollerim också var under lupp.
– Det är ju inget som blivit bekräftat och inget vi vet något om. Det kan vara pensionsavgångar.
Harald Boman är förtegen om hur han ser på outsourcingen, och någon oro över att det skulle börja nallas från vattenkraftsidan finns inte.
– Man är inte så påläst om vad som gäller och inte gäller, det där som händer rör en helt annan enhet inom Vattenfall, förklarar han.
Plinget i kontrollrummet kör i gång igen, och uppmärksamheten vänds åter till skärmarna som visar allt vad som händer kring Luleälvens kraftstationer.