Sara Larsson var sjukskriven från den första april till nyår 2021. "Jag har aldrig varit sjukskriven, bara det tyckte jag var jättehemskt", säger hon.
I år firar Rosa bandet 30 år i Sverige. Kampanjen och "bröstcancermånaden" har bidragit till framsteg och i dag lever nio av tio kvinnor 10 år efter diagnos, jämfört med varannan patient på 1980-talet, enligt Bröstcancerförbundet.
Det var den första april 2021 när Sara Larsson i Vuollerim fick beskedet att hon, då 50 år gammal, fått bröstcancer.
– Det var nästan så man började planera sin egen begravning. Man går igenom chockfasen och reaktionsfasen, alltihopa. Så började jag tänka på barnen, är cancern ärftlig och kommer de bli sjuka, säger hon.
En genetikutredning visade att det inte fanns någon risk att cancern ska ha överförts till hennes två barn. Själv hade hon inte känt knölen i bröstet.
– Den satt så till att den var svår att upptäcka, och den var långsam så den hade varit där ett tag.
Hon blev sjukskriven direkt efter beskedet och fick genomgå en operation, där en liten bit av hennes bröst togs bort.
Sen följde fem månader med två olika sorters cellgifter, en period där hon också tappade håret.
– Dottern klippte mig. Det var precis två veckor efter första behandlingen, så när man tog i håret lossnade stora testar. Då kände jag att jag måste få bort det, för det var nästan värre att man plockade. Jag tappade allt, ögonfransar, ögonbryn, rubbet.
När Sara Larsson tappade håret fick hon en peruk via Region Norrbotten. Håret började växa tillbaka drygt ett halvår efter att hon fick diagnosen, och i dag har hon tjockare hår än innan. "Men det växer långsamt på längden", säger hon.
Efter det fick hon genomgå strålning, samt en hormonbehandling som troligtvis kommer pågå i tio år framåt.
Behandlingarna gav henne biverkningar, bland annat neuropati i fötterna. Men det jobbigaste var att berätta för andra att hon var sjuk, berättar Sara Larsson.
– Barnen var svårast, säger hon, och tillägger att hon berättade allt för dem och har varit öppen med sjukdomen.
En tid efter att Sara Larsson fått beskedet publicerade hon ett inlägg på Facebook med den här bilden, där hon berättade att hon fått bröstcancer. "Jag tänkte: då vet folk. För det var jobbigt att stå och berätta på Coop för nya människor varje gång jag var dit", säger hon.
Under perioden då hon fick strålbehandling vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå, träffade Sara Larsson två andra kvinnor från Norrbotten som också hade bröstcancer.
Att ha människor omkring sig att prata med menar hon är värdefullt när man är sjuk.
– Jag har en vän som också haft det tidigare, hon var ett väldigt stöd i det hela.
Under strålbehandlingen i Umeå träffade Sara Larsson två andra kvinnor från Norrbotten som behandlades för bröstcancer. De gjorde besöken på sjukhuset tillsammans, något Sara beskriver som värdefullt. "Jag tror det är viktigt att man har folk runt sig. Vi förstod varandra och kunde bolla saker tillsammans".
Samtidigt lyfter Sara att det även är viktigt att ha stunder där sjukdomen inte står i fokus.
– Jag tror det är ett måste för att man ska orka, och att man hittar nya strategier för att man ska må bra. Saker som gör att man kan hitta glädjen.
En morgon sprang en björn förbi familjens stuga, det blev en symbol för styrka, berättar Sara Larsson. "Då tänkte jag, det här kommer säkert gå bra", säger hon.
Under sjukskrivningen tillbringade Sara Larsson mycket tid i familjens stuga. "Naturen är läkande", säger hon.
I dag är Sara Larsson fri från cancern, men oron att bli sjuk igen kommer alltid finnas där.
– Jag tror aldrig jag kommer känna mig helt frisk. Man kan ju få återfall. Det är värre nu att gå på mammografin, då tänker jag: "Hittar de något nytt, eller är det något som ligger kvar någonstans?"
Samtidigt säger hon att sjukdomen gjort henne tuffare.
– Jag säger ifrån mer. Sen tror jag att jag har lite nytta av det i mitt jobb. Jag har fått mer förståelse för många symtom hos de sjuka och möter många patienter i jobbet, även med olika palliativa diagnoser.
Sara arbetar själv som sjuksköterska och menar att bröstcancervården fungerat väldigt bra i Norrbotten. Samtidigt beskriver hon en oro och är bekymrad över att mammografivagnarna successivt plockats bort och att screeningen nu enbart utförs på de fasta mammografienheterna vid sjukhusen i Gällivare, Kalix, Kiruna, Piteå och längre fram även i Sunderbyn, när lokaler för screeningverksamheten är färdiga där.
– Det är viktigt att de är på plats i orterna så folk har nära att gå dit. Det är så viktigt att ha vården nära, säger Sara Larsson.