55-åriga Marian är uppvuxen på barnhem i Holland. Hennes egna föräldrar kunde inte ta hand om henne och hon och hennes äldre syster växte upp på barnhemmet.
– Jag fick reda på vilka mina föräldrar var och kontaktade dem. De var jättesjuka så jag förstår att de inte kunde behålla oss. På barnhemmet hade de sagt till oss att våra föräldrar inte lever. Och mina föräldrar visste inte hur hemskt vi hade det på barnhemmet. Växer man upp på barnhem i Holland är man inte värd något, säger Marian.
Hon berättar att hon inte fick gå skola i Holland. Det var inte enkelt att växa upp på barnhem och när hon var 20 år och det var dags att flytta från barnhemmet ville Marian resa och skaffade ett pass. Lämpligt nog fick hon en cykel från barnhemmet när hon flyttade därifrån.
– Men min storasyster hade inte fått någon cykel när hon flyttat därifrån vilket jag tyckte var väldigt orättvist. Vi fick nästan ingenting från barnhemmet ändå. Så jag låtsades bli påkörd och sa att cykeln blivit förstörd. Då fick min syster min gamla cykel och jag fick en ny, säger Marian.
Eftersom hon inte fått gå i skolan i Holland kunde inte läsa eller skriva – det är något hon lärt sig själv i vuxen ålder.
– Men jag visste vilka (musikgruppen) Abba var och jag älskade deras musik så jag bestämde mig för att besöka alla medlemmars hem och fota husen och förhoppningsvis också några av dem, säger Marian.
I slutet av maj 1985 bar det iväg. Med endast en lätt packning och omkring 3000 kronor på fickan begav hon sig iväg på cykel. Upp till Nordkap i Norge – och sedan tillbaka var planen. Hon fick faktiskt både bilder av alla Abbamedlemmarnas hus – och foton av några av dem.
– Jag väntade utanför Agnethas hus, väntade, väntade. Jag minns att hon hade en stor svart hund. Till slut fick jag min autograf. Utanför studion i Stockholm fick jag Bennys autograf, säger Marian.
När hon kom uppåt i landet förundrades hon över den vackra naturen, de öppna landskapen och bergen, alla träd – och ljuset.
– Jag visste ju inte om det var dag eller natt, det var lite jobbigt i början, berättar Marian.
Under resans gång träffade hon massor av människor som än i dag är hennes vänner. En reporter på en tidning fick höra talas om henne gjorde en artikel om henne. Själv tycker hon inte att det är så märkvärdigt att hon cyklat flera hundra mil, och faktiskt två gånger.
Ett litet missöde visade sig nämligen leda till något som skulle förändra hela hennes liv.
– Jag skulle cykla till Storforsen men cyklade fel. Jag hamnade i Tottaure i stället, säger hon.
Där träffade hon ett par, Gerhard och Eva, som blev vänner för livet. Paret ringde henne några år senare när hon befann sig i Iran tre månader på bilsemester och erbjöd henne att köpa stugan i Sudok där hon bor i dag.
Helt lätt var det inte att flytta till Sverige eftersom hon inte talade språket och det krävdes en hel del pappersarbete och tålamod innan de slutligen kunde flytta.
– Men när jag fick chansen tog jag den, säger hon.
Hon separerade från pappan till hennes tre barn 2003 och tre år senare gick flyttlasset – med bil denna gång. Från första stund har Marian känt att beslutet att flytta varit det rätta. I Sudok hittade hon det hon aldrig hittade i Holland – ett ställe att kalla hem.
– Jag skulle göra allt precis likadant igen, säger Marian.