På linan mellan träden hänger ett 30-tal fiskskinn och rester av rensade och fileade lakar på tork.
– Jaha, kråkorna har varit framme. Det är sabotage. De är ena jävla specialister på det här, säger Lars Thyni, plockar upp några fiskrester som slitits ned på marken och fortsätter sedan ned på älvens is.
De åtta hemgjorda och specialkonstruerade mjärdarna i vaken sitter var och en fast vid två smala stänger, och trycks ner mot botten med hjälp brädor eller smalare granstammar.
– Jaha, nu ska vi se om det är några "bottenlaxar" i farten, säger Lars Thyni och börjar lyfta upp den yttersta mjärden.
Han är pensionär och bor i Vojakkala, några kilometer nedströms Kukkolaforsen, där fisket är en stor del av livet året runt.
– Jag har bott här hela livet – och fiskat hela livet. Det är farsans fel. Han tog med en på alla slags fisken.
En vecka runt midsommar är det laxhåvning som gäller, ett fiske som byarna efter älven har rättigheten till. Även sportfisket efter lax har fått ett uppsving i Torneälven.
– Men jag vet inte riktigt hur det blir med laxhåvningen i framtiden, det är visst nya fiskeregler på gång.
Sedan är det sikhåvningen, den starka och välkända traditionen, som tar vid i gränsälven fram till mitten av september.
I september börjar nättingen vandra upp i älven för att leka. Då åker Lars Thynis hemgjorda träfällor, kallade tinor, ned i vattnet.
– Det beror på vattenståndet när fisket börjar. Sedan håller det på till 13-dagen ungefär, säger han.
nättingen, som egentligen heter nejonöga, ser lite grann ut som en miniål och är 20-30 centimeter lång.
– Det är en mycket god fisk, smaken påminner om löja eller strömming, och kanske även lite forell.
I december kommer laken för att leka. Mjärdarna har Lars Thyni gjort själv, och de är något större än de fällor som används vid nättingfisket. Fisket håller på februari ut ungefär.
– Det har blivit som en hobbyverksamhet. Man kan inte låta bli. Sedan håller man sig med mat också.
Lars Thyni håller både nättingen och laken som delikatesser.
– nättingen ska tvättas, saltas och halstras. Förr i tiden skickade man den till större hotell i Finland som lyxmat. Laken filear jag, panerar bland annat med senapsfrö, och steker med grädde. Det blir bra. Per Morberg sa ju i tv att laken är bästa vinterfisken. Den är ju en torskfisk, och smakar lite som torsk. Lakasoppa blir det också, det är mycket gott. Och lakrommen är fantastiskt god. Tyvärr är den inte bra för kolesterolen, men vem kan hålla sig...
Lakresterna blir mat till de två älghundarna.
– Jag hänger upp det och torkar. Det är klart framåt våren. Det är mycket proteiner och hundarna gillar det.
Den här dagen är det tomt i de sex yttersta mjärdarna. Men i de två som är närmast land finns totalt fem lakar, eller "bottenlaxar" som Lars Thyni kallar dem.
En fileas på plats och ska bli middag, två sumpas i en gammal tvättmaskinstrumma för att hålla sig färska, och två åker ned i en påse.
– Det var en gubbe som ringde och ville ha ett par lakar, så jag ska åka förbi honom.
Fisket efter nätting och lake har traditioner långt tillbaka och fanns förr i alla byar efter gränsälven.
– Grannen min fyller 101 i april. Det är hans plats jag fått överta och han har lärt mig en hel del. Han har alltid haft mycket konster och knep för sig.
Men nu för tiden är det inte många som håller traditionen vid liv.
– På hösten är det väl en fyra, fem som fiskar. Men nu på vintern är det bara jag och en i Kukkola. När vi slutar är det nog över med det här fisket. Ingen ids hålla på längre. Det är synd.