Faruk Sulejmani och hans familj kom från Kosovo för lite drygt två år sedan. De hyr just nu en lägenhet, men söker efter hus med ljus och lykta.
– Alla jag träffar tror att det är mörkt, kallt och att det inte finns något liv här. Men Vittangi har allt. Det finns lugn och ro. Vi kan åka skidor, skridskor, träna, spela fotboll, bada och så har vi campingen och älven. Det är jättekomplett!
Dottern Elsa Sulejmani, elva år, håller med.
– Det är bra här. Jag vet inte varför, men det känns så bara, säger hon.
Båda föräldrarna i familjen har fått jobb. Faruk Sulejmani pendlar till Kiruna och hans fru Arbenita Neziri är vikarie på äldreboendet Blomstergården. De menar att det är de vänliga byinvånarna, som gjort att de och så många andra valt att stanna på orten.
– Folk hjälper till med alla möjliga grejer. De är generösa. Det är det som gör att vi trivs. Den svenska staten borde göra mer för att visa hur bra det är i Norrbotten, säger Faruk Sulejmani.
Just nu finns det människor från Norge, Finland, Kosovo, Makedonien, Kongo, Jemen, Afghanistan, Eritrea, Somalia, Ryssland, Thailand, Ukraina, Filippinerna, Turkiet, Tyskland, Australien och Syrien i Vittangi. Och så de ursprungliga Vittangiborna förstås. Gun Olofsson leder församlingens barn- och ungdomsarbete. I sitt jobb möter hon dagligen de nya invånarna.
– Det har varit berikande för mig. De som kommer hit har ingen aning om vad det svenska samhället kräver av dem och därför är det viktigt att de får lära sig hur det fungerar. De behöver lära sig våra traditioner, säger hon.
Ann-Katrin Lindblom är en av de Vittangibor som nästan dagligen och på ideell basis hjälper invandrarna.
– De behöver mycket praktisk hjälp. De har ju inte bil och körkort. Sen handlar det om all byråkrati. Alla samhällets papper som ska fyllas i.
Hon menar att de nya invånarna är en resurs för Vittangi och berättar om när hon en dag kom till äldreboendet Blomstergården.
– När jag kom dit möttes jag av fem personer i personalen, ingen hade svensk bakgrund. De kom från Eritrea, Somalia och Thailand. Utan dem hade vi inte haft tillräckligt med personal för att ta hand om våra gamla.
En av dem som jobbar på äldreboendena är Kjani Ibraim från Makedonien. Han har precis köpt hus i byn.
– Här har man kompisar från hela världen. Jag tycker att vi ska vara nöjda över det vi har i Vittangi. I världen krigar de, men här är det lugnt. Min familjs dröm har börjat här och jag hoppas på att få vara kvar. Jag vill stanna i Vittangi tills jag får pension eller tills barnen flyttar, säger han och skrattar.
Han har inte märkt att någon är negativ till att det finns så mycket människor från andra länder på orten.
– Det finns säkert olika åsikter, men man respekterar varandra här. Alla behöver sin egen bakgrund, men man vänjer sig snabbt vid livet här. Nu är jag Vittangibo.
Den ökande befolkningen har dock orsakat bostadsbrist i byn, vilket gör att det kan bli svårt för många att bo kvar.
– Det saknas boende och SFI här – många tvingas flytta på grund av det, säger Faruk Sulejmani.
Han hoppas att byn kan lyftas fram som ett gott exempel i ett Sverige som i övrigt har stora integrationsproblem.
– Det här är en svensk by med många nationaliteter. Många kommer från krig, men här krigar de inte med varandra. Därför vill jag berätta om Vittangi, säger Faruk Sulejmani.