23 februari satte sig Phil Comte på sin cykel. Då befann han sig i Schweiz, 400 långa mil från Vittangi i Norrbotten. I förra veckan passerade han byn och även bron över både Torne- Lainio- och Könkämäälven på sin mörkgröna cykel, fylld till bredden av nödvändiga saker som tält, liggunderlag, gasolbrännare och varm sovsäck. Turen till Nordkap gör han för andra gången i sitt liv. Och han är säker på att det kommer bli många fler.
– Jag vet inte vad det är med väderstrecket norr som lockar men det är som en magnet. Jag älskar landskapet och så följer jag fåglarna norrut, säger Phil Comte.
Det var 25 år sedan långdistanslöparen satte sig på cykeln för allra första gången. Han var skadad och kunde inte springa då hans far tog med honom på cykeltur. Det ledde till att han förälskade sig i livsstilen på en cykel.
Under årens lopp har Phil Comtes fru också varit med på hans äventyr. Bland annat cyklade de nio månader tillsammans från Alaska till Kalifornien – en sträcka på 900 mil. Nu har dock frun hittat en ny kärlek, en campingbil. Så Phil cyklar ensam. Men han berättar att kärleken till cykeln även stärker relationen till hans fru.
– Jag gillar att vara ute och utanför min komfortzon. En av de bästa sakerna är att jag får säga på återseende till min älskade fru och mina två barn. Att cykla är som att vara på månen och känslan att återigen träffas efter en så lång längtan är obeskrivlig, säger Phil Comte.
Han har över en månad kvar innan han får se sin fru igen. De har nämligen planerat att sammanstråla i Norges huvudtad Oslo. Han ska först cykla några mil till men är öppen för att ta tåget en del av sträckan genom Norge om han ledsnar på att sitta på sadeln.
– Jag brukar säga att ha roligt ger bränsle. Har man inte roligt längre, då ska man åka hem.
Blir du aldrig trött?
– Jag skulle säga varje kväll eftersom jag sover som en stock, skrattar Phil.
– Jag har med en bok, men varje kväll när jag tänker läsa orkar jag bara läsa en sida eller max ett kapitel innan jag slocknar.
Under sina resor har Phil Comte hittat ett och annat längst vägen. De 15 döda djuren mellan Jokkmokk och Vittangi gjorde honom ledsen. Men han har andra minnen som ger mycket glädje.
– Jag hittade en gång en leksaksgiraff, ett mjukisdjur, när jag cyklade i Sydamerika. En vecka senare, när jag satt och åt på ett ställe, sa plötsligt en flicka ”det där är min giraff”. Det var ett riktigt häftigt sammanträffande och roligt att få ge den tillbaka till henne.
Nu har Phil hittat en börs, som han tänker återbörda, och han har en liten smurf på cykelstyret som följer med på hans långa resa.
– Jag hittade den i Kåbdalis och vill hemskt gärna hitta ägaren. I så fall cyklar jag dit med den, säger han.
Varför gör du det här?
– Min bror brukar säga att när det extraordinära blir till vardag då blir det tråkigt. För mig blir det aldrig tråkigt. Jag kan cykla i tio dagar och den ena dagen är aldrig den andra lik. Jag lyssnar på fåglarna, tar bilder och tittar på djur. Jag drömmer inte om att leva, jag lever min dröm.