Ett tiotal minuters bilfärd efter avfarten från E4 ligger Högsön, den nedre delen av Vitådalen. Klockan är strax efter två och vi har stämt träff med Arne Säthergren. På gården möts vi av Margareta Säthergren som precis kommit hem från en promenad.
Väl inne i stugan sätter vi oss i köket tillsammans med Arne medan Margareta kokar kaffe och dukar fram hembakat bröd, ost och sockerkaka.
Det var i maj i fjol som Vitådalen blev lovad fiber. Efter två år av krånglande uppkoppling såg framtiden ljusare ut. Men inte ens ett år senare gick entreprenören Jämtfiber AB i konkurs. Bolaget var anlitat av Zitius, som i sin tur ägs av Telia, och skulle gräva fiber i Vitådalen, men sedan konkursen har bredbandsutbyggnaden stått stilla.
Numera tvingas många hushåll förlita sig på mobilt bredband, efter att fiberutbyggnaden gått i stöpet. Samtidigt är täckningen nästintill obefintlig.
– Där mågen har verkstaden är täckningen djävulskt dålig. När man har varit i garaget hos honom och åker en bit bort så plingar det i telefonen hur mycket som helst om någon försökt ringa, säger Arne Säthergren och tar en tugga av sin ostmacka.
Täckningen påverkar svärsonen Andreas Mellas skogsföretag som i mångt och mycket drivs från ett garage i Hovlös.
– Via datorn får de ju körordrar och laddar ned kartor och sånt också, så det är ju för jävligt. Säkerhetsmässigt är det ju också eländigt. Om det händer en olycka där uppe kan man tvingas köra några kilometer för att kunna ringa, säger Arne Säthergren.
Arne befinner sig ofta på vägarna genom sitt jobb och oroar sig över vad han skulle göra om olyckan skulle vara framme i något av områdena med mobilskugga.
– Tänk om man råkar ut för en olycka och det är någon som sitter fastklämd, hur ska jag göra då? Ska jag lämna dem och åka och ringa, eller ska jag stå bredvid? Även om de inte är dödligt skadade så kan de ju vara jättechockade. Och så säger jag “ja, jag måste åka iväg och ringa”.
Fram till 2016 fanns ett fungerande kopparnät i Vitådalen, vilket man kunde använda för att koppla upp sig på internet. När beslutet togs att fiber skulle grävas monterades kopparnätet ned, utan fungerande substitut.
– På 30-talet hade vi ju telefoner, och nu är vi tillbaka på 20-talet. Värst av allt var ju att det fanns en fungerande telefonlinje, och så klipper man ner kopparledningen utan att ha någonting som de vet att fungerar.
Trots att det bara är tidig eftermiddag börjar mörkret bli allt mer påtagligt, och det är dags att besöka svärsonen Andreas Mellas verkstad i Hovlös. Arne knappar in telefonnumret, lyfter telefonen mot örat och försöker få kontakt med honom.
– Hallå! Hallå! Hallå, säger Arne i telefonen.
– Hallå! Hallå! Nu kopplade det. De här jävla lurarna, svarar Andreas bittert.
Ännu en gång gör sig mobilskuggan påmind.
Endast billyktorna och den nyfallna snön lyser upp de mörka Vitådalsskogarna under de drygt 25 kilometerna mellan Högsön och Arnes svärsons täckningslösa garage i Hovlös.
Och mycket riktigt, på tomten där garaget ligger visar mobiltelefonerna klart och tydligt “Ingen täckning”.
I garaget möts vi av lukten av olja. På hyllorna ligger det verktyg och reservdelar till alla tänkbara problem. På golvet står det en mängd småmaskiner parkerade. Mitt i verkstaden står en massiv markberedare, värd omkring sex miljoner kronor, berättar Arne.
På plats befinner sig också tre andra Vitådalsbor; Robert Forsberg, Lage Antonsson och Bengt Roos.
När Arne nämner bredband blir det kvickt livliga diskussioner i garaget. Även denna Vitådalstrio lider nämligen av bristen på internetuppkoppling och täckning och har givetvis historier att berätta.
– Ibland när man ringer åt någon kan det vara omöjligt att prata, det bara hackar. Men sedan ringer man upp direkt efter så fungerar det hur bra som helst, säger Robert Forsberg, vilket de övriga håller med om.
Hos Lage Antonsson i Storsjön är täckningen förhållandevis god. Han berättar att han brukar ha fem streck då han kollar på internetuppkopplingen, medan grannen endast har ett eller två.
– De brukar säga att jag inte har någonting att klaga på. De måste luta ut genom fönstret för att prata i telefonen.
Andreas Mella har fastnat i jobb ute i skogen och kan inte ta sig till garaget för att träffa oss. Vi tar oss en bit bort och får till slut tag på honom över telefon.
Att driva ett företag från en plats utan täckning och internetuppkoppling är en del av vardagen för honom.
– Är man i verkstaden och skruvar kan man behöva gå ut för att kunna ringa. Då försvinner lätt en timme per dag, jämfört med om man skulle kunna vara kvar därinne och prata från verkstaden, säger han och fortsätter:
– Får man inte tag på folk i verkstaden när man har ett haveri, kanske man själv måste åka dit, i stället för att ringa direkt till verkstaden. Det kan kosta pengar om man inte kan nå sina kollegor vid en sådan situation.
I dagens skogsbruk sker mycket elektroniskt. Skogsmaskinerna är försedda med datorer som tar emot uppgifter om hur avverkningen ska genomföras. Men då krävs en god internetuppkoppling när man är ute i skogen, vilket inte är en självklarhet.
Maskinerna är försedda med ett mobilt nätverk som brukar fungera hyfsat. I garaget är det däremot lönlöst att försöka koppla upp sig på internet, säger Mella.
– I garaget fungerar det väldigt dåligt. Är man därinne brukar man få backa ut för att få kontakt. Ibland går det, men oftast inte. Vi lägger ofta in program i datorn när vi är ute i skogen, för det är en omöjlighet att göra i verkstaden.
Det är främst som företagare som Mella lider.
– Rent privat är det en trygghet att veta att man kan få tag i personer. Som företag tappar man mer rent ekonomiskt när man inte kan nå den man söker. En modern verkstad i dag skulle knappt gå runt om de inte hade uppkoppling, då allt sköts via dator.
I Vitå, drygt två mil söderut, bor Anna Eriksson. Hos Anna finns kopparnätet kvar, så hon har fortfarande tillgång till bredband via ADSL.
– Ett par hundra meter i den riktningen så finns det ingen ledning kvar, så de får köra på mobilt bredband, säger hon och pekar ut genom fönstret bakom oss.
– Det fungerar bra på dagarna när alla ungdomar är i skolan, men mindre bra när folk är hemma och använder nätet samtidigt.
Anna Eriksson är en av eldsjälarna i Föreningen Vitådalens bredbandsgrupp, som kämpat hårt och länge för att området ska få tillgång till bredband.
– Vi tyckte att alla i hela Vitådalen ska ha möjlighet till fiber, så vi tog kontakt med Zitius och fick besked att vår sju mil långa dal ska få fiber hela vägen. Och det fungerade ganska bra med alla planeringar, men då gick Jämtfiber i konkurs. Sedan dess har det varit stiltje.
Bredbandsgruppen har inte gett upp hoppet om fiberutbyggnaden. Nu är det en eventuell utbyggnad på gång igen. Telia söker nämligen en ny entreprenör som kan fortsätta där Jämtfiber slutade. Men tiden är knapp, i och med att deadlinen för tiden för när stödpengarna från landsbygdsprogrammet kan sökas bara är några veckor bort.
Än så länge får samhället kämpa på i motvind. Skräckhistorierna i Vitådalen är många.
– Jag vet vissa som har testat ringa 112, och det går inte ens. Det brukar stå “endast nödsamtal”, men inte ens det kommer upp. Då är det riktigt illa.
Trots regeringens mål om att 95 procent av landets företag och hushåll ska ha bredbandsuppkoppling om minst 100 Mbit/s senast i år, är Vitådalen bara en av många bygder som stundtals lever i total skugga.
I stället tvingas befolkningen ta till alternativa metoder för att leva, fungera och driva sina företag.
– Allt hade förenklats om vi skulle ha bra täckning, säger Andreas Mella.
I nästa del: Västerbotten är vassare än Norrbotten.