Besvikelsen är mycket stor bland människor som nu drabbas av Luleå kommuns beslut om att lägga ned flera mindre skolor. Eliisa Hoikka bor i Vitå och hon är mamma till barnen Jesper och Emma som går i fjärde respektive första klass. Skolan är viktig för henne och hennes barn.
– Finns ingen skola finns snart inte byn heller. Så är det, säger hon.
Vitåskolan ska alltså läggas ned. Igen. Detta trots att både föräldrar, barn och lärare har lovats någonting helt annat. Eliisa Hoikka är nu upprörd, besviken och ledsen.
– Jag blev jätteförbannad. De har lovat att skolan ska få vara kvar men nu är vi där lika fullt igen. Barnen är också jätteledsna och arga, säger hon.
Trebarnspappan Johan Öhman driver ett företag inom entreprenadbranschen. Han har byggt ett nytt hus och en helt ny maskinhall som båda ligger ett par stenkast från skolområdet.
– Skolan betyder ju jättemycket för hela byn. Den är ju ett nav i byn. Vi såg ju inte det här komma. Vi är ju förda bakom ljuset eftersom de har lovat att det inte skulle bli någon nedläggning, säger han.
Sedan fortsätter han:
– Vi fick ju ett löfte för tre år sedan. Det här kom som en kalldusch. Ett löfte betyder uppenbarligen ingenting. Man har inte alls något förtroende för politikerna mer.
Alldeles nyss köpte en annan trebarnsfamilj hus i byn och de hus som kommer ut till försäljning säljs också tämligen omgående. På Vitåskolan går i dag 52 elever.
– Intresset att bo på landet så som vi gör är ju stort. Och skolan är jätteviktig för hela den här bygden, säger Eliisa Hoikka.
När planerna om högstadieskola med plats för 1 000 elever inne i centrala Luleå förs på tal är det många som tar sig för pannan.
– Om man hade haft vetenskapliga rön hur Framtidens skola skulle kunna komma att bli men det har man inte. Man tänker sig att man ska driva in elever, lärare och annan personal i stora enheter men det är ju ingen som vill det, säger pappan Kenneth Löf.
Småbarnsföräldern Therese Persson bor även hon i byn och till våren blir hon färdig grundskollärare.
– Jag kan tala för mig själv och för mina klasskamrater för vi har talat mycket om det här genom åren. Och ingen ropar tjoho åt stora skolor, det gör vi inte. Snarare tvärtom. Så jag vet inte var de får allting ifrån. Vi har också läst så mycket forskning som talar för mindre skolor och m o t stora skolar, säger hon.
Eliisa Hoikka har själv en ADHD-diagnos och hon beskriver sig som stadsbarn. Hon har själv erfarenhet av att gå i skolor där det är mellan 500 och 700 elever.
– Barn som har de här problemen behöver lugn och ro. De behöver inte skolor med tusen elever. Jag vet för jag har själv varit med om det, säger hon.
Tiden i de jättelika skolorna blev mer eller mindre bortkastad.
– I en liten skola som den vi har här syns varje barn på ett annat sätt. De blir tryggare. Alla barn behöver trygghet men de här barnen behöver extra mycket trygghet. Kända ansikten som de kan lita på. Och lugn och ro.