Möte med storgäddan
Gustav Johansson berättar om en gädda han sökt sedan 1962:
Monika och jag beslöt oss för att fara ut med båten för att om möjligt få någon fisk att röka senare på kvällen. Vi vittjade mjärden men den var tom, jag drog igång båtmotorn, rundade udden och styrde mot en liten vik ett stycke längre bort efter sjöstranden. Här har jag dragit upp åtskilliga gäddor genom åren.
Trots ett ivrigt fiskande uteblir fångsten. Vi åker hemåt igen, men innan vi når båtplatsen stannar jag till utanför Vikudden för att göra några sista kast. Jag förlägger mitt fiske längs uddens vasslinje, men utan resultat. Längre in i viken upptäcker jag några ensamma näckrosblad. Jag paddlar närmare dem för att om möjligt nå dem med mina kast. Skeddraget landar också på insidan av näckrosbladen mot land. Men trots att jag nu kastat mot dem fem gånger händer ingenting. Jag beslutar mig därför för att göra ett absolut sista kast och lägga det på andra sidan näckrosbladen på lite djupare vatten.
Och då händer något. Det blir stopp i mitt vevande, den omisskännliga känslan av att en gädda hade huggit infinner sig.
- Den här är nog lite större än den jag fick senast vid Slumpholmen, säger jag till min sambo Monika Larsson.
Gäddan följer med ganska lätt mot båten, men den finns mot bottnen hela tiden. Spöet böjer sig kraftigt.
- Den måste vara betydligt större än den, yttrar jag eftertänksamt.
Båten börjar driva med vinden inåt viken. Ibland gör gäddan en längre rusning på ett trettiotal meter och då verkar det vara omöjligt att stoppa den. Dessutom har jag en alltför svag lina på 0,30, som dessutom inte är färsk. Det känns som om gäddan drar iväg med båten. Jag är oerhört försiktig när den rusar. Den här fisken måste vara den i särklass största som jag tampats med inser jag mer och mer, medan vinden tilltar i styrka. Vi börjar närma oss stranden, nära en glänta i skogen.
- Ro utåt! skriker jag upphetsat till Monika, rädd att gäddan ska trassla in sig i något bråte på bottnen.
- Jag orkar inte ro mot vinden, svarar hon.
- Du måste ro! svarar jag med desperation i rösten, uppjagad av den hårda kampen.
Till slut fick jag gäddan att dra mot vinden. Då visade den för första gången klara trötthetstecken. Nu kunde vi också se dess väldiga fenor ovanför vattenlinjen, men den slog aldrig till i vattenbrynet som mindre gäddor brukade göra.
Plötsligt lossnar veven från min kastspörulle. Reflexmässigt sätter jag tillbaka den på sin plats. Men det går inte längre att veva med den. Jag uttalar en besvärjelse över mitt oblida öde - varför just nu när min drömfisk sitter på kroken?
- Kapa lina och ge upp! uppmanar Monika mig.
Jag avlägsnar rullen snabbt från spöet och kastar den mot durken, eftersom den tagit slut. Nu har jag bara linan och spöet kvar. Ännu en gång hör jag Monikas röst:
- Du måste kapa linan. Gäddan är alltför stor och jag orkar snart inte ro längre.
- Nej, jag ger aldrig upp. Det gäller han eller mej, ropar jag exalterat.
Jag parerade gäddans rusningar enbart med linan och spöet. Linan skar in i fingrarna och handflatorna. Gäddan började dessbättre tröttna. Den försökte dra sig mot land, men jag drog den långsamt tillbaka utåt igen.
- Ro mot bryggan, uppmanade jag till Monica.
Hon följde min uppmaning och till vår glädje avtog vinden när båten kom i lä av udden. Det kändes som om vi boxerade gäddan mot vår båtplats vid Kallkällbäcken.
- Nu är de inte långt kvar, sade jag uppmuntrande till henne.
För första gången ser vi hela gäddan i vattnet, alldeles nära båten. Den liknar en torped. Linan på spöet är ordentligt tilltrasslad och det är omöjligt att släppa efter mer om gäddan skulle få för sig att göra en rusning.
Den stora gäddan är emellertid mycket uttröttad efter bra precis en timmes kamp. Spänningen närmar sig sitt maximum. Att försöka ta den med håven är omöjligt, inser jag snabbt. Den skulle inte hålla för tyngden.
Jag riktar därför åran som en harpun mot gäddan och stöter till med full kraft. Ingen synbarlig reaktion från gäddan. Jag siktar och stöter till en gång till. Och då vänder den sig på sidan. Först då börjar jag förstå att det här kan gå vägen. Vi är nu nära bäcken. Gäddan flyter i vattenbrynet och vi stöter mot bottnen med kölen. Jag hoppar i och släpar min stora fångst upp i Kallkällbäcken och lyfter den upp på strandbrinken.
En stor lättnad kommer över mig när kampen är över. Det är synd att behöva avliva en sådan vacker gädda, men jag hade inget val. Jag kände det som att det gällde han eller mej.
En sådan gädda har jag sökt länge, ända sedan 1962, när jag blott sjutton år gammal gjorde mina första kast i viken. Nu, 46 år senare, hittade jag dig på självaste midsommaraftonen. Men inte trodde jag att du skulle finnas så nära min stuga, och att jag skulle dra upp dig i det källflöde som kommer från min egen mark. Det styrker mig ytterligare i min vision av att det var just dig jag sökt i alla år.
Gäddan satt endast i två krokar just på insidan av ena gälen. Därför betraktar jag det som ett mirakel att den kunde bärgas av oss. Hade den svalt hela betet skulle den säkert ha bitit av linan med sina sylvassa tänder.
Senare åkte vi till fiskodlaren Arne Johansson för att väga den. Vågen stannade på elva kilo, sex hekto och sex gram. Efter det konstaterandet åkte vi till vår vän Ann-Mari Andersson, som tog några bilder av oss och gäddan. Dessutom är hon en specialist på att tillreda gammelgäddor till smakrika, benfria gäddbiffar.
Det fanns en känsla av andakt vid vår måltid på den stora fisken som vi med gemensamma krafter dragit upp.
Sensmoralen av berättelsen bör bli: Kapa aldrig livlinan, ge aldrig upp och fortsätt att kämpa trots svåra motgångar till sista blodsdroppen.
Så jobbar vi med nyheter