Konsekvensneutralitetsprincipen.
Ett långt och krångligt ord som en gång i tiden myntades av före detta Eko-chefen Erik Fichtelius. Svårt att uttala – och ännu svårare att handskas med.
I teorin betyder det att en nyhet som är sann och relevant – det vill säga viktig för allmänheten – ska publiceras oavsett vilka konsekvenser den får för inblandade, oavsett vem som missgynnas eller gynnas. Ingen ska kunna muta sig till en publicering eller hota sig till att något tystas ner. En journalist ska låta båda sidor i en fråga komma till tals för att läsaren ska gå komma så nära "sanningen" som möjligt.
Det där med att låta båda sidor komma tills tals tror jag sällan att en god journalist har svårigheter med. Att vara konsekvensneutral på riktigt – det är däremot betydligt svårare.
För var börjar allmännyttan och var slutar hänsynen till den enskilda individen?
Klimatet för journalistiken blir hårdare och hårdare. Genom alla tider har människor försökt hota reportrar till tystnad – och nutiden är inget undantag.
Men i dag finns det nya ingredienser som komplicerar.
Det är inte ovanligt att redaktioner eller enskilda journalister utsätts för riktade så kallade "trollattacker" efter kontroversiella publiceringar. Syftet är inte att hota, utan snarare att göra livet så obehagligt och besvärligt för de inblandade att dessa ska tänka sig för både en och två gånger innan de orkar skriva något liknande och åka ett till varv i karusellen.
Det finns också en framväxande syn på att det numera är helt okej att skjuta budbäraren.
Men journalistikens roll är aldrig att hålla i det rykande vapnet eller driva agenda. Dess roll är att bevaka skeenden och rapportera. Det är därför det i teorin borde vara omöjligt att beskylla ett nyhetsmedia för händelser i samhället.
Icke desto mindre är det i dag för den det berör ett av de mest använda och effektiva sätten att avväpna sanningen. Jag citerar Erik Fichtelius, som reflekterade över Eko-redaktionens avslöjanden om vapentillverkaren Bofors mutor till Indien.
"Ni skandalreportrar borde tanka på konsekvenserna innan ni publicerar, fick jag höra, och insåg hur absurt detta var. Det är ju den som betalar mutor som borde tänka på det, inte den som avslöjar hur det är."
Den slutgiltiga frågan jag vill ställa mig är dock – vad har journalistiken själv för ansvar i att det blivit som det blivit?
Jag personligen tror att det aldrig varit viktigare att – trots svårigheterna – ständigt gå tillbaka till konsekvensneutraliteten. Om trovärdighet är vårt existensberättigande för framtiden måste vi förtjäna den varje dag.