Jag måste börja den här texten med att erkänna två saker. För det första: Frågar ni mig helt ärligt, finns det nog ingenting jag tycker så mycket om som att sitta på en uteservering och röka en cigarett. Jag slutade nyligen snusa, och var för bara några veckor sedan tvungen att sluta feströka också. För en inbiten nikotinist blev lusten att ta en cigarett helt enkelt alltför stark för att jag skulle kunna hantera den.
Jag ska också erkänna att jag blir irriterad varje gång jag ser rubriker eller nyheter om det kommande rökförbudet, och framförallt när någon pratar om det. Varje gång är det som om någon liten besserwisser står och petar i ens öppna sår – rökningsmotståndarna känns som en samling riktigt dåliga vinnare.
Det är inte så konstigt. Varje rökare vet att cigaretter är dåliga för både hälsan och ekonomin – vi har redan hört det hundratals gånger, och tänkt tanken på egen hand många tusentals fler. Tänk dig själv, icke-rökare, om det nästan varje gång du köpte lösgodis hade stått någon beskäftig typ där och påmint dig om sambandet mellan övervikt och förtida dödlighet: "Har du tänkt på vad du gör mot dina tänder, förresten?"
För att säga det i ett ord – rökmotståndarna kan ha hur många goda argument på sin sida som helst. Men i mina ögon kommer de ändå alltid att vara stöddiga och beskäftiga översittare. Jag är kanske den minst revolutionära personen jag känner – men ett nytt kommunalt rökförbud får mig alltid att vilja sätta mig i publiken vid nästan fullmäktigesammanträde och bolma på tills vakterna slänger ut mig därifrån.
Det är så min reptilhjärna reagerar efter tretton år som nikotinist. Men som vi alla – om vi inte råkar vara anställda som nättroll på en borgerlig ledarsida – vet är det faktiskt inte med reptilhjärnan som det är meningen att vi ska göra politik. Det är inte våra sämsta impulser vi ska göra politik och verklighet av, utan – som det så vackert heter – våra bästa stunders längtan.
Ser man nyktert på det hela är ju varje åtgärd som kan minska rökningen, framförallt i kommande generationer, både rimlig och klok. Rökningens negativa konsekvenser för folkhälsan är lika omfattande som de är meningslösa – och tidigare erfarenheter av rökförbud ger vid handen att det som till en början kändes orimligt några veckor senare bara var fräscht och fullkomligt normalt.
Ibland måste man helt enkelt knäcka några ägg för att göra omelett, och om äggen i det här fallet är mina privata känslor får det väl helt enkelt vara så. Det är inte heller bara rökningen på offentlig plats som begränsas den första juli – nytt är också en märkning av paketen för att minska den omfattande handeln med smuggelcigaretter och så slå mot den organiserade brottsligheten.
Jag kan till och med sträcka mig så långt som att applådera den nya lagen för egen del. Nästa gång jag sitter på en uteservering kommer jag inte ens att ha alternativet att "tjåla en tagg" – det är en sorg, men det kommer definitivt att hjälpa mig att inte börja om.
Men trots att jag alltså erkänner mig besegrad, och till och med kan stötta det nya rökförbudet, så har jag en sista liten begäran att komma med. På söndag börjar årets Almedalsvecka – den första utan cigaretter till rosén. Vore det inte bara lite roligt om någon av våra partiledare eller ministrar satte sig ner på en uteservering, och som en liten gest av civil olydnad tände en cigarett?
Det kanske bara är jag – men det skulle äntligen vara en politisk skandal i min smak i alla fall.