Efter den förra matchen var jag försiktigt positiv till Luleås spel, trots att det blev förlust. Men jag saknade en sak, vilket såg ut så här i skrift.
” Jag ser för lite av Fransson, jag ser för lite av Olausson, jag ser för lite av Ledin – han ska ju äga den här serien mot ett orutinerat motstånd – och jag ser för lite av Linus Omark. För samtidigt som jag inser att Växjö lägger mycket kraft på att hålla sina styrkor nära just de spelarna tycker jag att de borde kunna påverka matchbilden mer, var och en på sitt sätt.”
Nu saknades Fransson på grund av sin skada. Men från de stjärnor som var kvar fick jag faktiskt exakt vad jag ville se.
Olausson var inblandad i samtliga Luleås mål framåt – men stod också för fysiskt spel och hårt arbete.
Klasen och Omark hade i praktiken samma match, fast Klasen stod för ett bländande mål i numerärt överläge.
Och så, till sist, Per Ledin. Precis där han ska vara. Framför mål. Det var Ledin som skapade plats åt Linus Klasen vid 2-0, det var han som gav Kukan ytan bakom Colby Armstrong vid 3-0.
Vid två tillfällen hörde jag Växjöklacken stämma upp i den klassiska ramsan om ”Ledin, Ledin, ditt jävla svin” men i hans fall är det inte en förolämpning.
Det är en arbetsbeskrivning, ett hedersbetyg – och det var ta mig fasen var på tiden att Ledin retade upp någon.
I två perioder plus moms såg det ut som förr i tiden. I det stora hela var det här en bra insats. Men slutspelshockey handlar inte om de stora dragen – den handlar om de små detaljerna.
Och där hittar vi Luleås stora dilemma just nu.
Under press, under stress, är det här laget för ihåligt i egen zon.
Det syntes redan under första perioden, även om Växjö inte lyckades utnyttja det då, och i den tredje skruvade ett desperat hemmalag upp tempot ännu mer samtidigt som Luleåspelarna sjönk allt djupare ner i egen zon, lutade sig mot sin tremålsledning.
Det fanns en tid då Luleå Hockey hade kunnat få ett hypotekslån med en tremålsledning som enda säkerhet. Den tiden är förbi.
Luleå straffades hårt, oerhört hårt, av att de två toppbackarna Jonsson och Fransson är skadade. Det tvingar de mindre rutinerade backarna – varken Dean Kukan, Andreas Hjelm, Daniel Gunnarsson eller Marcus Oskarsson är några titaner i egen zon – att spela fler minuter än de egentligen klarar av.
Just den här kvällen var det Kukan som klarade det sämst.
Det första målet var inte hans, även om det såg ut så, men vid 3-2 stötte han för tidigt, för brett. Vid 3-3 skulle han rensa ut pucken ur zon – och träffade en medspelare i ryggen.
Och till slut var det han som avgjorde matchen framåt också.
Det är, oavsett vad som hände här, 96 procents chans att den här matchen inte kommer att vara värd någonting när kvartsfinalerna är färdigspelade. Det är fortfarande hundra procents chans att den här segern inte är värd någonting om inte Luleå vinner hemma på lördag.
Men nu finns det i alla fall något att bygga vidare på.