Otajmat, ofokuserat, ovilligt. Orkeslöst, omständligt och oförberett. Jag vet inte vad det är som är fel med Luleå Hockey – men något måste göras åt det.
Snabbt.
Det dröjde inte ens två minuter innan Andreas Hjelm tog ett meningslöst avslut rakt på en täckande Växjöspelare. Det dröjde inte ens sju minuter innan ännu ett misstag gav Växjö ledningen. Det dröjde inte ens nio minuter innan Chris Abbott gjorde självmål och matchen var över.
Det var den enskilt mest slätstrukna insats jag sett sedan jag bredspacklade sovrummet i somras.
Jag har en kompis, en av de största Luleå Hockey-supportrar jag känner, som flög till Stockholm och bilade drygt 40 milen ner till Växjö för att kunna följa sitt lags äventyr i slutspelet. Han har alltså lagt ut tusentals kronor – på en enda match. Den här matchen. Jag förstår honom inte, jag har aldrig haft det där riktiga supporterhjärtat för något lag, men till och med jag inser ju att det är imponerande.
Jag undrar om Luleås spelare och ledare ägnade honom ens en tanke i går.
Jag undrar om de tänkte på sina pojklagstränare. På parkeringsvakterna utanför Coop arena, som står där i snålblåsten i februari. På kaffeförsäljarna, på kontorspersonalen, på alla de mängder av fans som lägger ner tid och pengar för att de älskar klubbmärket förbehållslöst.
Jag undrar om de skämdes litegrann.
Det här var den sämsta starten som Luleå kunde få i slutspelet. 0-4 mot Växjö skapar frågor som vi inte vill ställa och Jonas Rönnqvist inte vill svara på. Är han bara en grundserietränare? Kan han inte tända sina spelare? Klarar han inte av att lära ut ett vettigt sätt att spela powerplay? Är Daniel Gunnarsson bara ett svart hål? Är Linus Klasen för vek för att leda en förstakedja, har Niklas Olausson passerat sin topp, var det verkligen rätt att locka hem Linus Omark? Kommer det här laget någonsin att nå upp till sin rätta potential med nuvarande tränare?
Varför ser ni så ointresserade ut?
Håller ni på att ätas upp av pressen – eller finns det något fundamentalt fel som vi inte känner till?
Om Luleå vunnit den här matchen hade möjligheterna varit oändliga. Nu finns det bara en väg att gå. Antingen kommer Luleå Hockey ut med en helt annan inställning (eller bara med någon inställning, just nu skulle jag nöja mig med det) i morgon och vinner den andra kvartsfinalen – eller så är det här över.
Det, vågar jag lova, är inget som spelarna och ledarna vill leva med.
Vi var det bästa laget som Luleå Hockey ställt på benen sedan mitten av 90-talet.
Vi hade så höga löner att klubben gick med ekonomisk förlust.
Vi åkte ut i kvartsfinal – mot en klubb och en tränare som aldrig sett ett slutspel från insidan.
Finns det någon ljuspunkt att hänga upp framtidsrocken på?
Tja, jag hittar i alla fall en. Luleå Hockey bjöd på tre mål. Trots sitt spelmässiga övertag gjorde Växjö bara ett enda mål på egen hand och om Luleå bara kan få bort de allra mest idiotiska misstagen kommer det att bli matchserie av det här ändå.
Det lär inte räcka till några stordåd, inte till något som ens liknar det min kompis och hans supportervänner drömmer om, men det kan i alla fall räcka till en grund att bygga vidare från.
Luleå har bara förlorat en match, inte fyra.
Var det här allt?
Jag kan inte tro det.