Under den senaste månaden har den smittsamma sjukdomen covid-19 utvecklats till ett allvarligt hot mot vårt samhälle.
Den svenska sjukvården är ansträngd, och gör sitt yttersta för att mildra konsekvenserna av pandemin, och vårt sätt att leva har ställts på ända på ett sätt som få kunde föreställa sig på förhand.
I det läget är det centralt att var och en av oss lyssnar på de besked som kommer från myndigheterna, och till punkt och pricka följer Folkhälsomyndighetens riktlinjer och rekommendationer.
Det är inte bara det som är vettigt och klokt – det är vår plikt som medborgare, och vårt ansvar mot oss själva, mot dem vi älskar och mot alla dem delar det här landet med.
Det är inte bara en passiv väntan på att det ska passera och gå över – det är ett aktivt arbete som vi måste ta oss an på nytt varje dag.
Men medan vi gör det, måste vi också vara ärliga med att den rådande situationen ställer oss inför frågor som vi inte har behövt ta ställning till förut – vare sig som samhälle eller som individer.
Jag tillhör den generation som föddes runt det kalla krigets slut, och som växte upp i en mer eller mindre uttalad tro på att kriser och allvarliga hot mot samhällsordningen tillhörde det förflutna.
För oss verkade döden vara någonting som bara drabbade en människa när hon uppnått den ålder att den till slut hade blivit oundviklig – allt annat var en avvikelse så liten att den var både osannolik och statistiskt insignifikant.
Det är den inte längre – och för oss betyder det att vi inte bara behöver arbeta för att bekämpa sjukdomar och dödlighet. Vi kommer också behöva arbeta med att acceptera dem.
För individen kan det betyda att man måste reflektera över och ta ställning till sina egna önskningar vad gäller organdonation, intensivvård och vård i livets slutskede.
Men det betyder också – och för egen del är det bland det svåraste – att vi kommer att behöva lära oss acceptera mer osäkerhet i våra liv än förut: Vissa saker man kan man inte veta, vissa saker kan man inte planera för och vissa saker kan man inte agera för att åtgärda.
Också för samhället kommer mycket att behöva ändras, och sinom tid måste vi fundera på hur vi ska bygga upp en motståndskraft och beredskap för händelser som denna.
Det får vi lämna till en annan krönika och en annan dag – för just nu handlar allt om att vi tillsammans ska klara av och leva upp till de uppmaningar vi ställs inför idag.