God morgon, får jag väl säga ? även om det för mig var söndagskvällen som jag tillbringade i Canada Hockey Place.
Inom loppet av några timmar fick jag se två fantastiska matcher.
Först när USA besegrade Kanada, vilket jag lovar var en stor chock för hemmanationen. Först straffläggning mot Schweiz och nu detta. Kanada, med sina superstjärnor, är skakat och har nu en lång väg mot en medalj.
Jag föreslår att man redan börjar förbereda sin landssorg. För i kvartsfinal väntar Ryssland och jag tror det tar slut redan där.
Betydligt ljusare ser det ut för Sverige.
Efter två ljumma uppvärmningsmatcher visade äntligen laget klass.
Åtminstone tillräckligt för att spela ut Finland och tillräckligt för att jag ska tro att laget faktiskt kan slå vilken motståndare som helst i Vancouver.
Gruppsegern betyder att Sverige går direkt till kvartsfinal och väl där lär man få möta Slovakien.
Enkelt uttryckt: slår man inte Slovakien har man inte med guldet att göra. Men det är jag ändå helt övertygad om att man gör.
Nej, allt är inte perfekt i Tre Kronor.
Peter Forsberg hänger inte med längre. Hans kedjekompis Henrik Zetterberg trampar vatten och det finns några namn till som har rätt kämpigt på den är nivån.
Men:
Vi har en makalös målvakt (andra nollan i turneringen), vi har ett tvillingpar som inte går att få grepp på och vi har ett 22-årigt geni som är allt det där som Foppa var för 10-15 år sedan.
Alltså, jag har ju sett Nicklas Bäckström på TV ganska många gånger de senaste åren, sett hur han leker hockey i Washington tillsammans med Ovetshkin ? men nu när jag ser honom live är det så att jag häpnar.
Det är hans känsliga handleder som kan ta Sverige riktigt långt.
Före turneringen var jag lite orolig att Bäckström skulle vara för blyg och imponerad att spela med Foppa, Alfredsson och andra stora namn, men han verkar ha insett och funnit sig i att det är han som är stjärnan.
Mattias Öhlund, då?
Bortsett från en utvisning alldeles klockren i sitt territorium. Alltså i den egna zonen.