KRÖNIKA Det är viktigt med språket. När några SSU:are skanderar ”Död åt sionismen!” blir det direkt översatt till antisemitism.

Fast hur definierar vi ”sionism”?

Menar vi en ideologi som uppkom på 1800-talet och som inte bara ville skapa en stat för judar, utan också med tiden kom att innebära en slags ”praktisk socialism”, med kibbutzer och välfärdsstat. Ett folkhem med apelsinodlingar som väckte många svenska socialdemokraters beundran.

Eller menar vi Israels rätt att erövra andras territorier och låta bosättare ta över ockuperad mark? Att vara en judisk stat, inte en stat för judar och andra? Är det en rasistisk, konfliktsökande ideologi som förföljer palestinier och som är en del av USA-imperiets världsherravälde?

Att ens försöka diskutera detta är omöjligt. Det finns inte en suck i helvetet att få till stånd ett vettigt samtal om Israel/Palestina. Vad du än säger kommer du att missförstås.

Och inte minst i valrörelser är det omöjligt att förvänta sig av de politiska aktörerna att de intar en analytisk hållning.

Detta förklaras dock inte enbart att politik är en förvaringsplats för människor med den psykologiska böjelsen att vantolka vad andra säger. Nej, partierna har blivit så lika varandra att de tvingas till extraordinära insatser för att synas.

Partierna är så oerhört mellanmjölkliga i sina program att de får försöka profilera sig genom att dels synas i medierna, dels försöka smutsa ner sina motståndare.

Därför blir ”den andre” extremist. Eller har åtminstone med extremister att göra. Eller har haft med extremister att göra.

”Rösta på oss, vi är äkta mellanmjölk, de andra är sur filmjölk!”, lyder budskapet.

Själv har jag svårt för detta. Troligtvis därför att någon slags dyslexi gjort att jag ständigt missförstått ord.

I min ungdom läste jag exempelvis med förtjusning Bill & Ben-böckerna och imponerades av att de spöade alla skurkar trots att de var ”muskellösa”. Långt senare förstod jag att det stod ”muskulösa”.

Eller i ungdomsböckerna, när sjökaptenen vid ett haveri såg till att ta med sig ”sex-tanten” i livbåten. För att inte tala om en avlägsen släkting som jag trodde var ”sjuk gymnast ” och som underströk mitt grundliga hat mot plintar och hoppbockar i skoljympan.

Därför har jag av överlevnadsskäl tränat upp min förmåga att se på orden och vad de egentligen betyder.

Således, när jag hör någon utropa ”Död åt sionismen!” tänker jag ”Jaha, vad menas?” och letar efter rimliga tolkningar.

Är det antisemiter som gömmer sig bakom ett mer ”oskyldigt” sätt att uttrycka sig? Inte helt osannolikt.

Eller menas att typ ”stoppa bosättningarna!”. Inte helt orimligt.

Det finns också en alternativ egen tolkning. Nämligen att drömmen om sionismen som en alternativ utvecklingsväg för samhällen, med integration, fred och försoning på agendan, det som en gång inspirerade så många socialdemokrater, den drömmen är inte längre levande.

Vad talkörerna skanderar är egentligen ett vemodigt ”Sionismen är död!”.