"Skäm inte ut dig", sade kvinnorna som höll fast henne när hon grät. "Det blir så fint."
Hon lekte på gården när de ropade. Mamman och mostrarna gjorde te, delade ut kakor och sötsaker. Det var en dag att fira.
– Jag minns att de lade mig ner på golvet och att jag grät. Jag kände mig så hjälplös, så sviken av dem som skulle skydda mig, säger Sadia Allin, som nu är ansvarig för barnrättsorganisationen Plan Internationals arbete i Somalia.
Smärtan när delar av de yttre könsorganen skars bort beskriver hon som fruktansvärd. Men det värsta kom efteråt.
– Du får knappt mat eller vatten för att slippa på gå toa. Jag överlevde på vatten och lite ris tills såren hade läkt – för vissa tar det veckor. Benen lindas för att stygnen inte ska gå upp; du kan inte röra dig överhuvudtaget.
"En oskuldskontroll"
Där och då tog Sadia Allins barndom slut. För att skydda stygnen fick hon inte leka, hoppa eller klättra i träd. Än värre blev det när hon kom i puberteten och fick mens.
Könsstympning är ett globalt problem. I Sverige beräknas runt 38 000 kvinnor vara drabbade, men mörkertalet kan vara stort. I Sadia Allins hemland Somalia könsstympas 98 procent av alla flickor innan de fyller elva år. Det vanligaste i Somalia är så kallad infibulation – att klitoris samt inre och yttre blygdläppar skärs bort och det som är kvar sys ihop. Kvar lämnas en öppning stor som en penna där urin och menstruationsblod ska kunna passera.
När proceduren är klar anses en flicka vuxen och redo att gifta sig. Stygnen ska säkra att hon inte har sex före äktenskapet.
– Allt handlar om att kontrollera flickors sexualitet. Det är praktiskt taget en oskuldskontroll, då ingen somalisk man accepterar en fru som inte har könsstympats. Vårt samhälle är patriarkaliskt, manliga normer är lag, säger Sadia Allin.
Befarar ökning under torkan
Själv var hon 17 år när hennes familj lovade bort henne, men innan bröllopet ägde rum rymde hon. Först efter ett år på flykt förstod familjen att dottern menade allvar och Sadia Allin – som inte ens hade gått grundskolan – fick äntligen göra det enda hon ville: studera.
I dag arbetar hon med att sprida kunskap och information, med att stärka flickor genom utbildning och ge dem egenmakt att säga nej till skadliga traditioner som könsstympning och bortgifte. Men sedvänjorna är djupt rotade. Inte minst under samhällskriser tenderar människor att klamra sig fast vid traditioner.
I samband med covidpandemin såg Plan International hur allt fler flickor könsstympades. Kvinnor som livnär sig på att utföra ingreppet gick dörr till dörr för att erbjuda sina tjänster.
Sadia Allin befarar att den torka som nu plågar Östafrika kan få liknande konsekvenser. Hjälporganisationer har varnat för att Somalia står på randen till en svältkatastrof värre än den 2010, då 260 000 människor dog av hungersnöd.
"Tvungen att bli ren"
Bortgifta döttrar betyder färre munnar att mätta.
– Giftermål innebär en ekonomisk trygghet för familjen. Och innan döttrarna gifts bort måste de könsstympas, förberedas för bröllopsnatten. Mammor utsätter sina döttrar på grund av social press, för att säkra att de kommer att hitta en make.
Redan som tioåring började Sadia Allin konfrontera sin egen mamma om vad hon utsatt sin dotter för.
– Hon hade inget svar. "Det är vår kultur, vår tradition, du var tvungen att bli ren"... Jag var så arg. Hon visade ingen ånger alls, tyckte att hon hade gjort något bra.
Vill rädda så många som möjligt
När Sadia Allin hade förlöst sin första dotter ringde mamman.
– "Jag trodde aldrig att du skulle få barn efter vad jag gjorde mot dig", sade hon. Jag tittade på min dotter i min famn och undrade hur mammor kan ledas till att göra något så fruktansvärt mot sina döttrar. Det var då jag började rikta min ilska mot samhället i stället, mot de manliga normer som sätter sådan press på kvinnor.
I dag gör sig den fysiska smärtan sällan påmind. Men den psykiska ska följa henne till graven, säger hon. Ibland kan hon undra hur livet hade varit om hon aldrig hade blivit könsstympad.
– Kulturella övertygelser tog ifrån mig min barndom, min chans att utbilda mig och bestämma över min egen framtid, över vem jag vill leva med. Jag vill försöka rädda så många unga flickor som möjligt från att det händer dem.