– Det är jättepåfrestande både fysiskt och psykiskt. Det är varmt och svårt att andas i munskydden, säger hon.
Oron finns där hela tiden.
– Man är rädd för att bli smittad och inte veta hur sjuk man kommer att bli.
Madelene Bech bor i Boden och är ensamstående med två barn. Hennes normala arbetsplats är intensivvårdsavdelningen, Iva, på Sunderby sjukhus. För någon vecka sedan blev hon och flera arbetskamrater omdirigerade att jobba med Covid-19-sjuka i Piteå, där intensivvårdsbehövande patienter i första hand placeras.
Till en början hade de normallånga arbetspass, men i lördags förlängdes de till 12,5 timmar.
– Så jobbar all Iva-personal nu och bland dem ingår även operations-, narkos- och anestesipersonal. Det är horribelt att arbeta så länge i sträck.
Sonen Sebastien, nio år, gillar inte att mamma är borta så mycket.
– Jag vill helst att hon ska vara hemma, säger han.
12,5-timmarspassen skapar problem för henne som är ensamstående mamma och dessutom har två hundar.
– Man får ju göra matlådor och ställa i kylen åt barnen och så får min före detta ställa upp mer.
Hon har hört att kollegor i Stockholm har fått förlängda arbetsveckor och misstänker att det kan drabba henne också.
Men än värre är oron att själv bli sjuk och över bristen på skyddsutrustning. De använder idag visir, heltäckande kläder, mössa och de högst säkerhetsklassade munskydden.
– Det är något som hänger över hela tiden, rädslan att skyddsutrustningen ska ta slut. Vi har fått en del munskydd skänkta från industrin, annars vet jag inte om de hade räckt.
Alla som vårdas av Iva-personal andas med respirator och får inte ta emot besök, så för personalen går mycket tid åt till att informera oroliga anhöriga.
Vad gäller möjligheten att testa sig för att få veta om man är immun mot sjukdomen har hon inte fått någon information.
Just nu har Madelene Bech ont i halsen och har sjukskrivit sig inför nästa pass.
– Det är jättenervöst. Man undrar om det är corona?
Denna pandemi ställer allt på sin spets, menar hon.
– Människor måste förstå hur allvarligt det är. Fortsätter det i den här takten kommer sjukvården inte räcka till och prioriteringar kommer eventuellt att behöva göras.
Men mitt i alltihop finns det ljusglimtar.
– Jag vill tacka alla matbutiker, livsmedelsföretag och organisationer som har kommit och lämnat matlådor, dricka, godis och fikabröd åt oss.