De började 2004 som ett tweepopband (lättsam, lite gullig indiepop). Eller så var i alla fall planen. Men i stället drogs tankarna mot Riot grrrl-hållet och band som Bikini Kill när singeln Pretty ugly dök upp i SVT:s listprogram Grand Prix 2007.
En fullängdare senare och två bandmedlemmar kortare, har gitarriffen bytts ut mot synthslingor. Punken har blivit pop. Men attityden är densamma.
- Det är så här vi är. Som tjej i den här branschen vill man vara subjekt, inte objekt. Kathleen Hanna (sångerska i Bikini Kill, numera Le Tigre) har alltid varit en förebild för mig, säger Tove Liliequist.
Ny singel varje månad
Tillsammans med Charlotte Burström och Brita Kristina Fagerlund, befinner hon sig just nu i ett slags ständigt producerande. Det sedan de kom på idén om att släppa en ny singel varje månad.
- Från början var vi fem stycken i bandet. Sedan fyra. Och när vi i höstas gick från fyra till tre, blev arbetsprocessen lite tvärtom. Vi var tvungna att spela in vissa instrument i förväg för att kunna spela live och plötsligt hade vi färdigt material. Och kom på att vi lika gärna kunde släppa det vi hade eftersom, säger Tove.
Den 15 februari släpptes första singeln Doctor X och i dag kommer Baby I´m lonely. Tanken är att leverera en ny låt varje månad fram till årsskiftet och någon rädsla för vare sig stress eller spretighet verkar inte finnas.
- Nä, vi känner oss inte särskilt stressade. Visst vi har en deadline varje månad men det är mer motiverande. Ett mål att sträva efter. Sedan är jag övertygad om att vårt sound kommer att hålla ihop materialet, så det finns en röd tråd. Men man måste tillåta sig själv att flippa ut. På det här sättet kan det också bli lite spännande.
Alltid om kärlek
Som röd tråd nämner Tove Liliequist även texterna, som på något sätt alltid handlar om kärlek. Texter som också bidragit till benämningar som Umeås queera popstoltheter.
- Ja, kärlek är kärlek. Och så har vi spelat mycket i sådana sammanhang. Och även om vi inte är politiska så supportar vi hbtq-rörelsen. Det är roligt att spela på ställen där alla är välkomna. Sedan gillar ju folk att sätta etiketter, säger Tove Liliequist och fortsätter:
- Men det är nog lite Pridefestival över oss. Eller det kanske var lite överdrivet men det är mycket show. Som en explosion - stort, mycket färg och inlevelse. Det är mycket spektakel över oss. Och det ordet uppfattas ju oftast som negativt. Men för oss är det positivt, att man tar mycket plats.
För att kunna ta denna plats har The Koo-koo´s valt att göra i princip allting själva. Och i bästa DIY-anda hoppas de nu kunna varva studiotiden med livespelningar.
- Ja, vi börjar bli sugna på att spela mer igen. Och det är egentligen fantastiskt. Att både vara i studion och ute på vägarna. Det är ju roligare för oss, och förhoppningsvis för de som lyssnar också.