Luleåbandet Raised Fist står för den sista urladdningen i Idun natten till lördag. Det blir dock inte riktigt den käftsmäll som bandet är ute efter, trots kanoner med sprutande kolsyresnö och en högtflygande, energisk sångare på hjärtflimrets brant.
Visst, låtarna går i furiöst tempo, publiken är eld och lågor och dansar i circle pits till höger och vänster. Men sångaren Alexander Hagman brottas med rundgång som inte ens de högsta karatesparkarna hjälper mot. Utljudet och ljusshowen är väl inte heller på topp vid jämförelse med exempelvis Khomas spelning tidigare under kvällen. Så är ju klockan också sådär halv två på natten. Att döma av scengolvets eruptiva tillstånd är det absolut ingen som bryr sig om såna petitesser.
Alexander Hagman är något av en Dr Jekyll och Mr Hyde. Under låtarna flyger han omkring typ en och en halv meter ovanför scengolvet. När det blir dags för mellansnack förvandlas han till en ödmjuk och lågmäld norrbottenskille och berättar att bandet är lite nervöst inför kvällens spelning. Han berättar att han har bott i Holmsund. Att i stort sett hälften av hans musikaliska referenser kommer från björkarnas stad. Men vem är det som är stilbildande idag, Alexander? Det är ju du själv.
Det slår mig att Raised Fist är bättre på skiva än de är live, åtminstone om man ska utgå ifrån spelningen denna natt. Men låtar som Friends & Traitors, They Can?t Keep Us Down och avslutande Disbelief är - om inte käftsmällar - så åtminstone rejäla örfilar i mitt musikaliska ansikte.