Zid var ett efterlängtat barn. Tina Henell och sambon Alexander Johansson hade börjat förbereda barnets ankomst, men det fanns en oro.
– De sista två månaderna hade jag känt mig dödssjuk, men vid kontroller hos barnmorskan såg allt bra ut.
En morgon vaknar Tina av svåra smärtor. Hon är i vecka 28 och inser att barnet håller på att komma för tidigt. På väg mot sjukhuset möter de ambulansen. Barnläkare och barnmorska är med. Hon får veta att barnet är dött.
I detta chocktillstånd får hon veta att hon måste föda fram det döda barnet. Förlossningen planeras till dagen därpå, men det blev inte så.
– Jag började blöda och det blev akut operation. När kirurgen satte kniven i mig sprutade blodet, det var en moderkaksavlossning, jag förlorade 4,5 liter blod och drabbades av multiorgansvikt.
Hon upplevde "nära döden"-känslor och kände hur hon svävade ovanför sin kropp. Hon vårdades på intensivvårdsavdelning och sedan på BB. Bland lyckliga mödrar skulle hon och sambon hantera den ofattbara sorgen.
– Placera inte mödrar som förlorat sina barn på BB. Det var mycket svårt att höra bebisar gråta. Det var stress och personalbrist. Jag kände att jag inte var så viktig, jag hade ju inte fött ett levande barn.
Pojken fick namnet Zid. Han kläddes i små babykläder och var hos föräldrarna under nyårsaftonen.
– Han var så söt. Det känns sorgligt och orättvist att han inte fick leva en enda minut.
Hemkomsten blev svår. I hallen stod den tomma barnvagnen.
– Livet stod stilla i flera månader, säger hon.
Hon är tacksam för vänner som orkade höra av sig gång på gång, trots att hon inte alltid orkade prata.
Begravningen blev sorglig men ändå ett fint avsked.
– Vi har nu en familjegrav. Tänk att jag, vid 33 års ålder, vet var jag ska begravas. Stödgruppen VSFB (Vi som förlorat barn) har betytt mycket. I början är det sorg, sorg, sorg och man tror aldrig det ska bli bättre.
Nu har hon börjat arbeta halvtid i hemtjänsten. Hon känner tacksamhet mot Försäkringskassan och Hälsocentralen som erbjudit henne stöd och låtit henne ta myrsteg ur sorgen.
– Efter 9 månader fick jag veta att moderkaksavlossningen berodde på blodproppar och trots att sjukhuset fått svaret, sa de att det inte var något fel med moderkakan. Jag är APC-resistent, vilket innebär förhöjd risk att få blodproppar. Jag vet inte om jag vågar bli gravid igen, i så fall vill jag föda barn i Umeå, säger hon.