Det är två vindpinade byggnader som står där. Den röda färgen är nött och bräderna är trasiga här och var. I dag är det östra magasinet nästan tomt. Där står några gamla lokstallsdörrar med krossade rutor lutade mot de höga pelarna. I hörnen fladdrar spindelväv. Det är glest mellan väggplankorna och den kalla hösten känns ännu kallare inne i magasinens mörker.
- Här skulle man kunna ha bal, säger Bertil Persson när vi kliver in i det fascinerande bygget.
I det västra och äldre magasinet förvarar Malmbanans vänner sina tåg och annat som hör järnvägens historia till.
- Nu kommer polisen, säger Bertil skämtsamt när han låser upp dörren till det andra magasinet.
Att folk gör inbrott i magasinen är vanligt och Bertil Persson har gjort hundratals polisanmälningar genom åren. Han upplyser mig om att vi blir filmade då vi vandrar runt bland gamla vagnar och tåginredning från svunna tider.
Det västra magasinet började byggas 1911 i samband med att Norrbottens första träsliperi startade. Trämassan som producerades skeppades till England med båt för att bli tidningspapper. Då isen lade sig behövde man förvara massan i väntan på våren.
- Här travades massan ända upp till takstolarna och förvarades hela vintern tills det var öppet vatten.
1920 brann magasinet men byggdes upp igen. 1927 fördubblade träfabriken sin kapacitet. Då behövdes mer förvaringsutrymme och man började bygga det östra magasinet. Driften vid fabriken pågick fram till 1940. Andra världskriget gjorde det omöjligt att exportera varorna och fabriken stannade av.
Under kriget kom Luleå att spela en betydande roll i Tysklands krigsföring. I juni 1940 medgav Sverige transitering av krigsmateriel på svenska järnvägar. Under sommaren började arbetet med att bygga upp tyskarnas lager. I magasinen på Karlshäll förvarades livsmedel som konserver, havre och kött. Vid sidan av magasinen byggdes ett kylhus och ytterligare två lagerbyggnader. Magasinen var bara ett av flera ställen i Luleå för tyskt gods. I Gammelstad förvarades hö och kol samt hundratals ton med potatis och ost. Vid domkyrkan lagrades tusentals ton hö och på andra håll förvarades ost, tobak och vin.
Bertil Persson berättar en anekdot från tiden då godsvagnarna stannade i Gammelstad.
- När man fraktade kol och koks föll det ner spillprodukter och biologiläraren på läroverket brukade ha utflykt för att se på alla underliga växter och blommor som börjat gro i Gammelstad.
Vad tyckte Luleåborna om att tyskarna förvarade gods i Luleå?
- Jag vet inte om det har utretts vad man tyckte från befolkningens sida. Allting har ju en för- och en nackdel. Karlsviksborna fick arbete här i magasinen. Samtidigt försökte man sabotera genom att slå hål på konservburkar och liknande.
Många ser transiteringsavtalet som en skamfläck i Sveriges historia.
- Vad är moral när du måste rädda livhanken? Det här ingick i ett stort spel. Jag tror att vi hade en skicklig statsledning som såg till att svenska folket slapp lida.
Personer som friställts då träfabriken stannat av fick arbete i förråden. 20 till 30 personer skötte verksamheten under den tyske löjtnanten Walther Zindel.
När kriget tog slut och den tyska verksamheten avvecklades blev det en annan slags aktivitet kring magasinen på Karlshäll. Tiotusentals ryska krigsfångar skulle transporteras från Norge via Sverige till Sovjet. Färden gick via järnväg till bland annat Luleå. Där skulle fångarna åka sjövägen till Uleåborg för vidare färd med tåg.
Det första tåget anlände till Karlshäll den 14 juni 1945. I området hade tältläger slagits upp. De skulle användas i fall båten till Finland skulle bli försenad. Annars var rutinen att fångarna klev av tåget på kajen, fick mat att äta och sedan klev direkt på båten. Många krigsfångar gick en framtid i sibiriska fångläger till mötes. Enligt sovjetisk lag var det ett brott att "låta sig fångas".
1946 startade driften vid trämassefabriken igen och var i gång fram till 1962 då fabriken stängdes för gott. Sedan dess har magasinet tidvis använts som lager men för det mesta stått tomma. 1982 flyttade Malmbanans vänner in i det västra.
Att folk kallar byggnaderna för tyskmagasinen är något som Bertil Persson vänder sig emot. Han vill sätta dem i ett större sammanhang än så.
- Tysktiden är tre-fyra år. Men det är ju inte den som byggt upp dem. Magasinen är en del av en industriell förekomst som gett jobb och uppehälle åt många Luleåbor.n