I den här delen av Trebendorf härskar tystnaden. Bara kvarlämnade staket påminner om de som fram till nyligen haft sina liv på platsen. De södra delarna av Trebendorf rivs för att ge plats åt gruvan Nochten, som expanderar.
Tomtindelningen syns fortfarande, det är häckar, buskar och träd som markerade gränsen till grannen. Plättarna är redan planterade med gräs, som bara bryts av hål där de tidigare ägarna tagit med sig plantor till sitt nya hem.
Ulrich Kösling pekar ut genom vardagsrumsfönstret.
- Här stod ett hus för bara ett par månader sedan. Nu syns det knappt ett spår, säger han.
Som så många andra här i trakterna har Ulrich Kösling själv fått sitt levebröd av gruvan. 2005 fick han förtidspension efter att ha arbetat som ingenjör på kolkraftverket Boxberg i 35 år.
Var Ulrich och hans fru ska flytta är inte helt klart ännu. De har inte bråttom från byn.
- Vi har inte kommit lika långt i processen som våra grannar. En del ville ha det snabbt överstökat medan vi känner att vi vill bo kvar så länge det går, säger Ulrich Kösling.
Processen med försäljning och flytt upplever han som stressande.
- Det skapar ångest och rädsla över att göra misstag. Det är viktigt att allt blir så bra som möjligt. Jag kommer inte känna mina nya grannar, hur ska allt bli, frågar man sig. Man kommer bli tvungen acklimatisera sig och det blir svårare ju äldre man blir, säger Ulrich Kösling.
Vad kommer han då sakna mest? Att gå till tomtgränsen och se över staketet. Ut över fälten, mot skogen.
- Har man tur kan man se 5-6 albinorådjur som brukar hålla till här, det är en häftig syn, säger Ulrich Kösling.
Precis som många andra är Ulrich Kösling kluven till utvecklingen.
- Ber du mig välja mellan gruvan och byn väljer jag så klart byn. Efter DDR hoppades vi att energipolitiken skulle förändras, men så blev det ju inte. Samtidigt försöker vi se det som en möjlighet. Vi får en chans att lägga upp ett nytt hus precis som vi vill ha det. Och jag måste erkänna att de nya husen på andra sidan byn ser fina ut, säger Ulrich Kösling.
Han och de andra byborna har slagits för sin by, men gav sig ganska fort.
- Vi förstod att det var lönlöst och började förhandla istället. I Horno drog man det hela vägen till EU-domstolen utan framgång. En person kommer aldrig stoppa gruvan, folk här är smarta nog att förstå att det är omöjligt, säger Ulrich Kösling.
I slutet av en lång allé i byn ligger en tegelhög. Igår stod här ett hus. På toppen står grävmaskinen med skopan utsträckt i triumf.
- Jag brukar fundera kring hur det kommer se ut om fem eller tio år. Eller ännu längre fram, om 50 år när gruvan sedan länge dragit förbi och det är en sjö här. Men… Då är jag död sedan länge, säger Ulrich Kösling.