Väggklockan tickar rofyllt och i köket doftar det av nybakt mjukkaka. Torsten Semberg som inledde den här dagen med att baka skär upp några skivor av det färska brödet. Smöret smälter på ytan och ovanpå läggs salt gravad lax som han också har gjort själv. Tillsammans med nykokt kaffe blir det till en ljuvlig smakupplevelse som ackompanjeras av klockan som slår tolv.
– När jag var fyrtio år slutade jag med renskötseln. Det var för mycket bråk och missunnsamhet och jag tänkte att livet är för kort för att vara i sånt, säger han.
Han växte upp i byn Selkäjärvi i Tornedalen och kom i kontakt med Vuoddas genom sin dåvarande hustru som är född i byn.
– Jag renoverade det här huset åt min svärmor 1980 och ett tag i slutet av 80-talet fanns ju planer att vi skulle bosätta oss här men det blev inte så. För några år sedan ville min före detta fru att jag skulle flytta hit för hon orkade inte ta hand om det, berättar han.
Vuoddas är en av många skogsbyar i inlandet som har avfolkats och i byn där det en gång fanns nio hushåll där fanns det under en cirka 15 år lång period inte en enda fast boende. Sedan kom Torsten.
I dag är 76-åringen Vuoddas enda invånare som bor där året runt.
– Jag lever ett bra liv här. Ett lugnt liv. Jag har det jag behöver, säger han med handen lugnt vilande på köksbordet.
Posten kommer till grannbyn Pålkem och den körs bara ut en gång i veckan.
– Men det går bra. Man måste ju ändå ut och röra på sig då och då, säger han och ler.
Han berättar att hans familj en gång bar namnet Labba men att de tilldelades namnet Ruosne-Semberg. Ruosne var ett namn som familjen aldrig önskat.
Det här skedde två generationer före honom.
– Där i Tornedalen var rasismen mot samerna stor. Ruosne är ju mer eller mindre ett öknamn och det var prästen som bestämde att det skulle vara så. Som ett slags straff, säger han.
Ruosne vill han av förklarliga skäl inte kännas vid men Semberg har han burit i alla år.
– Det har gått bra. Det har väl inte varit någon stor sak, säger han.
Han berättar att han har känt en längtan att åter få bära namnet som togs ifrån hans familj.
– För mig känns det viktigt med namnet. Man måste ha den rätta identiteten. Jag skulle vilja heta Labba igen. Det är ju familjens egentliga namn. Det hade känts fint att få bära det, säger han.
Parallellt med att han arbetade som renskötare anlitades han också som slaktare. Han hade ett slakteri i hembyn Selkäjärvi och tillverkade också själv en påbyggnad till en lastbil så att han också hade en ambulerande slakteriverksamhet.
– Det var ett ganska stort projekt. Det var bara Lapp-Simon i Harads som hade en liknande här uppe när jag byggde, berättar han.
Som mest hade han sex-sju lastbilar som användes i den verksamheten och en höst slaktade de hela 2 500 sarvar under tre mycket intensiva arbetsveckor.
– Under en femtonårsperiod var det nog 150 dygn per år som jag inte behövde klä av mig. Så mycket arbete var det, säger han.
För väldigt många är Torsten Sembergs namn förknippat med trav. Redan 1971 köpte han sin första häst som han då använde i samband med att han köpte skog på rot som han sedan avverkade och körde fram med egen arbetshäst. När hans sedan lämnade rennäringen blev han på allvar intresserad av travsporten och det var framförallt kallblod som han trivdes att träna och köra.
– Jag tycker om den rasen. Det är otroligt fina djur. Och jag brukade ta mig an hästar som andra hade problem med. Hästar som var lite vilda. Jag fick ordning på ganska många faktiskt. Men inte alla, tillägger han.
Han flyttade till byn Järvträsk utanför Glommersträsk där han byggde upp en gård där det som mest fanns 23 mjölkkor och hela 28 hästar. Efter det blev det fyra år i Ådalen innan han återvände till Västerbotten där han köpte en gård i Mårtensboda som ligger mellan Burträsk och Lövånger.
De sista hästarna sålde han för fem år sedan och han känner sig tillfreds med det beslutet. Ett par år senare flyttade han tillbaka till Vuoddas som är hans före detta frus hemby.
– Jag har alltid trivts så bra här. Det här är en bra plats. En gång i tiden fanns här riktigt stora renhjordar. I dag finns det inte i närheten så mycket ren i skogen, säger han och låter blicken färdas ut genom fönstret.
Han häller sedan upp mer kaffe i kopparna - och andra mjukkakan med gravlax är precis lika god som den första.