Lars-Gunnar Winsa växte upp i Kainulasjärvi med mor och far och nio syskon, i dag är sju av syskonen kvar i livet. När mamman dog 1982 bröt en infekterad strid ut i familjen kring arvet, en konflikt som enligt Winsa lever än i dag. Året efter moderns död bestämde sig Lars-Gunnar för att lämna sin hemby och flytta till Stockholmstrakten.
– Jag klarade inte av att stanna kvar. Jag har mått så illa av allt som hänt. Fortfarande när jag åker upp så märker jag att det inte går att få ihop det med några av mina syskon. Det finns gamla oförrätter kvar och det går inte att umgås med varandra. Det är märkligt, berättar han.
Lars-Gunnar Winsa har med utgångspunkt i sin egen uppväxt satt saker och ting i ett historiskt perspektiv. Han menar att det finns många likheter mellan det som hände i Europa på 1930-talet med det som hände i många tornedalska byar.
– Jag har varit öppen med hur min familj upplevt det hela och hur den politiska striden har påverkat livet i en familj. Jag har försökt följa det som hände i samhället i stort och hur det påverkade kommunen och vidare familjerna i min släkt. Bråket mellan kommunister och nazister på 30-talet gick över efter krigsslutet till den svart-vita striden inom Tärendö kommun som handlade om grundskolans placering. Jag har velat beskriva det utan att ta parti för någon sida.
– När Hitler tog makten i Tyskland hände samma sak i min hemkommun. Där tog nazisterna makten och växte enormt snabbt och det blev ett hårt klimat mellan nazister och kommunister. I Tärendö delades 1932 den politiska makten mellan nazister, kommunister och högern. Och eftersom nazisterna blev störst med 36 procent så de fick kommunalrådsposten. I min by var det 47 procent som vid valet 1936 röstade på nazisterna. Det här har jag försökt att förhålla mig till och sett till hur det har påverkat min släkt. Och samtidigt följt hur laestadianismen och Korpelarörelsen utvecklades i byarna.
Lars-Gunnar Winsa hade planer på att stanna kvar i Kainulasjärvi. Med ett starkt intresse för att odla fanns det alla förutsättningar att ägna sig åt det i byn, men konflikterna inom familjerna på både mors och fars sida gjorde det hela omöjligt.
– Det var tornedalsmödrarna som höll ihop familjerna. Jag kände knappt min pappa. När mamma gick bort gick det inte längre att hålla ihop familjen. Det blir ofta så när någon av de starka personerna försvinner, konflikterna växer. Samma sak hände även när farfar gick bort i slutet på 40-talet, pappa klarade inte av det utan det uppstod en schism med hans syskon.
En likadan arvstvist uppstod när Lars-Gunnar Winsas morfar gick bort på 60-talet. För att bearbeta sina tankar och upplevelser från uppväxten började Lars-Gunnar Winsa att skriva.
– Egentligen har jag alltid skrivit, men det blev mer efter år 2000 då meänkieli erkändes som minoritetsspråk. Efter att ha arbetat i många år inom socialt arbete med människor som hade det svårt på olika vis, insåg jag att jag själv hade en barlast med mig som gjorde livet svårt. I dag som pensionär har jag all tid att ägna mig åt det.
Allt eftersom berättelserna skrevs ned insåg han också att familjens historia långt ifrån är unik.
– Det verkar idag som att många fler tornedalssläkter än mina lider av trista motsättningar som förstör släktens sammanhållning. Min släkts motsättningar har berört allt mellan religion, politik som arv. Det trista är att motsättningarna inom släkten ofta följer med och ärvs över generationsgränserna, avlidna har lämnat över sina motsättningar till sina barn, säger Lars-Gunnar Winsa och fortsätter:
– Förhoppningsvis kan andra tornedalingar känna igen sig i de mångfacetterade berättelserna. Motsättningarna beror till stor del på synsättet att det bara är ett av barnen som ska ta över. Dessutom har fäderna har varit så snåla och odemokratiska mot sina barn och inte tänkt på hur man löser frågor kring arv för att inte splittra en hel syskonskara. Det har också varit självklart att allt går från far till son, varför oftast döttrarna känt sig förfördelade av fadern.
Du menar alltså att man ärver en motsättning inom familjen?– Ja, jag har lekt med tanken, att fäders synd straffar sig i tre-fyra generationer, därav titeln på boken ” Intill 3:e och 4:e led”. Fortfarande har vi i släktena hävdat olika sanningar mot varandra och får inte ihop frågor kring arv exempelvis och har ingen sammanhållning inom släkten. Jag är så avundsjuk på folk här i Stockholm som umgås med sina släkter och träffas till högtider och firar tillsammans. Hos oss fanns inget av det och man har ingen tradition att umgås.
Vad beror det på att man inte kommer överens?Lars-Gunnar tvekar en stund innan han svarar.
– Ja det är en miljonkronorsfråga. Det finns så många led i det här, men mycket handlar om att en finskspråkig bygd som inte känner sig lika mycket värd som andra också kommer att bära en skam för sitt språk.
Lars-Gunnar anser att tornedalingen genom historien inte känt sig accepterad som minoritet och därmed inte lika mycket värd som övriga svenskar. Det tog lång tid för meänkieli att bli erkänt som minoritetsspråk och Tornedalen har på många sätt varit isolerad.
– Tornedalen har blivit nationalistiskt på något vis och många menar att vi inte skulle ha något med finnar att göra, att vi har ett eget språk och egen historia. Men vi har ingen gemensam historia från tiden före Gustav Wasa i Tornedalen, ett folk utan skriven historia har svårt att hålla ihop. Sedan finns det forskare som konstaterar att det bott finskspråkiga kväner runt Norrbottenskusten redan vid järnåldern. Jag vill bredda tanken på tornedalingen. Om man tar till sig tanken på att vi är en del av kvänerna så inser man att det inte finns någon egentlig nationsgräns mellan Sverige, Finland och Norge. Jag menar inte att man behöver kalla sig för något annat än tornedaling, men det vore bra om man kunde bredda sig och inte vara så lokalt förankrade i ett synsätt. Men det är en fråga som väcker mycket motstridiga tankar och det är en lång och plågsam historia som vi tornedalingar har bakom oss, konstaterar han.
Bland syskonen har boken tagits emot med blandade reaktioner, det var dock inget som fick Lars-Gunnar Winsa att inte skriva den.
– Några av mina syskon tycker att det är hemskt att jag lämnat ut familjen och våra familjehemligheter, men det är en viktig historia att berätta. Några andra tycker inte det, men vill läsa boken klart innan de kommer med sina synpunkter. Jag har nog både blivit utskälld och fått viss positiv respons.
Lars-Gunnar Winsa arbetar just nu med att översätta boken till meänkieli. Författardebuten på Lange forlag har också lockat till fortsatt skrivande.
– Jag skriver både på en novellsamling och på en bok om var tornedalingarna befann sig under järnåldern. Det är synd att jag debuterat så sent i livet, det känns som att jag har så många böcker kvar att skriva.