Vera sitter där på altanen och väntar på oss, så vacker med sin solbränna och den fina lilla sommarklänningen.
Hon älskar besök. Det här märkliga året har det varit ont om dessa då hon själv och alla andra äldre uppmanats att hålla sig hemma. Alla tre sönerna bor i närheten och har hjälpts åt att handla åt henne och utföra andra nödvändiga ärenden. De har också varit noga med att mamma håller sig hemma för att undvika att bli smittad. Hon är 85 år gammal och räknas till de sköraste.
– Vad roligt att det äntligen kommer någon. Jag har varit ensam så mycket. Det är inte roligt att inte ha någon att prata med, ropar hon.
Vi blir hjärtligt välkomnade, på håll. Det blir inga kramar men värme strömmar mellan oss. Alla är glada att återses. Vi har med oss fin fisk, från hennes och min gemensamma barndomssjö, som present. Hon älskar den fisken.
– Det finns inget som abborre. Vi är ju uppvuxna på det, säger hon.
Kaffebordet är dukat och vi bjuds att ta för oss. Som vanligt dignar kakfatet av godsaker som hon själv bakat.
Hon berättar att också middagen är färdiglagad.
– Då hinner jag umgås istället för att stå i köket, säger hon.
Hennes kokkonst är vida berömd. Så har hon också jobbat med mat hela livet, 30 år som husmor på sjukhus bland annat. Vid sidan om har hon ordnat mat till bröllop och begravningar åt folk i trakten.
Här på gården har hon levt med make, sönerna och också sin svärmor. Förutom yrkesarbetet har hon hjälpt maken i jordbruket. Inte minst har hon odlat grönsaker, för eget bruk och till försäljning. Många känner henne som torgmadam med allsköns giftfritt odlade rotfrukter och annat grönt.
Nu ska hon efter 60 år på denna gård i Autio, så vackert belägen vid Torneälvens strand, flytta.
– Så fort jag fick höra att det skulle byggas lägenheter i Pajala så sade jag åt den som bygger att jag vill bo där. Så blir det. Jag har packat och packat. Det känns bra att rensa efter sig. Men vad gör man med allt som man har samlat på sig under ett helt liv?
Hennes äldste son ska ta över gården. Det är bestämt sedan länge. Han har samtidigt varit noga med att tala om att mamma bor kvar så länge hon vill.
– Det är verkligen mitt eget beslut att flytta. I Pajala får jag nära till allt, till affärer, sjukvård och till andra människor, säger hon.
Hon känner också sina blivande grannar.
– Det är två par, några av mina bästa vänner, säger hon.
Vi frågar om inte vi ska åka och titta på huset där hon ska flytta in. Efter alla månader hemma är hon inte nödbedd.
Hon visar oss huset. Sedan slinker hon in i närmaste affär och köper två rosor. Hon har länge längtat efter att besöka sin makes grav. Han insjuknade i Alzheimers sjukdom och gick bort för många år sedan.
– Men vi hann ha ett så bra liv tillsammans med mycket umgänge och många resor, säger hon.
Hon gräver ner den röda rosen framför makens gravsten. Den vita rosen får sin plats framför en sten med namnet Maria.
– Det var vår efterlängtade dotter som inte fick leva. Istället blev hon vår ängel. Hon var så fin, säger hon.
Jag förundras över hennes styrka. Hon har sett till att njuta av livet och hon har accepterat sorger som delar av livet som förr eller senare drabbar alla. Hon har gått vidare och vidare med stor tacksamhet över att kunna göra det.
Min syster Vera är en förebild för mig.
Med denna berättelse ville jag ge er läsare en inblick i livet för en så kallad ”äldre äldre” detta år som inte liknar något annat.