Det är morgon och jag har släpat mig igenom en bussresa, ett par spärrar och upp i tunnelbanevagnen. När jag slagit mig ner på det sedvanligt smutsiga sätet och väl tittar upp är det för sent. Mitt emot mig sitter en pojke i mellanstadieåldern med snor forsande ur näsborrarna, två rännilar med slutstation i vardera mungipa.

"Hur är det nu Pelle, har du blivit frisk igen", frågar vad jag antar är Pelles lärare, parkerad på sätet intill honom.

"Ja-a", svarar Pelle långsamt och drar rosslande efter andan.

 

Jag sjunker snabbt ner i sätet så långt att alla luftvägar täcks av min halsduk, en provisorisk sköld av ull. Hinner fundera på om jag borde stänga ögonen också, för säkerhets skull, men bestämmer mig snabbt för att jag hellre håller det nu hostande subjektet under uppsikt.

När det äntligen är dags för mig att kliva av och jag bytt tåg sätter jag mig mitt emot en medelålders kvinna med påsar under ögonen. En till synes sömndepraverad karriärist – hon kan knappast ha hunnit med någon semester i Italien, hinner jag tänka, innan hon plötsligt drar efter andan. Med en riktigt blöt serienysning sprejar hon ned sina medresenärer som om vi vore ogräs. 

Det lilla som fångas av kvinnans slappa hand torkar hon subtilt av på sätet bredvid sig, innan hon obrytt börjar krafsa, klia och peta sig i alla slemhinnor som för stunden inte skyls av kläder.

 

Jag kan knappt hålla mig till att vagnen bromsat in innan jag kastar mig mot dörrarna, upp för trapporna och mot dagens föreläsning. 

Till litteraturvetenskapskursen har vi just läst Giovanni Boccaccios medeltida skildring av pesten i Italien. I inledningen till “Decamerone” går fint folk i Florens omkring med knippen av väldoftande örter och blommor under näsan för att slippa stanken från alla döda kroppar.

 

Själv har jag med mig våtservetter. Väl bänkade i föreläsningssalen bjuder en generös klasskompis dessutom på handsprit. Sådan har jag inte sett på flera veckor. Bäst att klämma ut lite extra. Hon berättar att hennes farsa beställt flera liter från Storbritannien för säkerhets skull.

Coronavirusets spridning har lett till brist på relevant medicinsk utrustning i hela Europa. Det som behövs för att testa folk för sjukdomen börjar ta slut, och experter vid europeiska smittskyddsmyndigheten uppmanar länderna att snåla med testerna.

 

Frankrike, Tyskland och Tjeckien har till och med slutat exportera skyddsutrustning. 

EU:s krishanteringskommissionär Janez Lenarcic är missnöjd. Hälsokommissionären Stella Kyriakides ber länderna att vara solidariska i krisen. Men resten av EU-ländernas ledare har – trots intensivt tjat – misslyckats med att få tyskar, fransmän och tjecker att dela med sig av sina munskydd och plasthandskar.

 

Kanske är det osolidariskt, kanske är de bara rimliga. Men medan världens ledare håller videokonferenser om saken får vi övriga göra det bästa av situationen. 

En bra början är att vara extra noga med det hyfs som borde gälla även utan Corona-smittor i omlopp. Låt din son Pelle stanna hemma från skolan. Och torka näsan med eftertanke.