– Tack gode Gud att vi är här, säger Tetiana Vainikainen, 34 år, från Odessa.
Hon, hennes mamma Vera Naumenko och hennes tvååriga son Jari flydde från Ukraina 24 februari, krigets första dag. I söndags flyttade de in i Migrationsverkets lägenhet i Töre utanför Kalix.
– Alla bankerna var blockerade, så folk kunde inte ta ut pengar. Det var stor panik, man kunde inte köpa mat. Vi bestämde oss för att skynda oss att lämna landet, för vi visste att nästa steg var att stänga gränsen, berättar Tetiana Vainikainen.
De hann höra ljudet av skjutningar men reste iväg på en gång och slapp uppleva mer av kriget. De packade med sig sina viktigaste dokument, pass, smycken, vitaminer, en febertermometer, en blodtrycksmätare och lite ytterkläder.
Snabbt fick de ta beslut om vart de skulle resa för att söka asyl. Det blev Sverige.
– Jag var här 2018 och tycker om kulturen, maten och att människorna är intresserade av böcker. Mamma älskar böcker och här visste vi att vi skulle hitta bibliotek. Det är också viktigt med utbildning för mig och jag vet att inom Europa är det enklare.
Eftersom flygplatsen i Ukraina var stängd satte de sig på en buss till grannlandet Moldavien och lyckades passera gränsen utan större problem.
– Det var bara kvinnor och barn som lämnade landet. Männen får inte åka, berättar hon.
Innan de kom fram till flygplatsen i Moldavien stängde den också. De blev upprörda och oroliga. Till sist lyckades hon köpa flygbiljetter åt dem från Bukarest i Rumänien till Skavsta.
3 mars landade de i Sverige och nästa dag fortsatte de till Stockholm. Hon googlade sig fram till var Migrationsverket låg och tog en taxi dit. När de kom fram för att söka asyl hade de nummer 145 i kön.
– Jag tror att alla var ukrainare.
Volontärer försåg dem med mat och dricka.
Efter att de hade fått ut nödvändiga dokument fick de sova där över natten. Tidigt nästa morgon knackade det på dörren och de fick besked om att de skulle sättas på en buss till Boden. Därifrån fick de sedan fortsätta till Töre, dit de kom 6 mars mitt på dagen.
Enrumslägenheten med kök och sovalkov som de har blivit tilldelade ligger i ett slitet tegelhus inne i Töre. Här bor människor från olika delar av världen, men de är än så länge den enda familjen från Ukraina i huset.
– Mamma är lycklig, hon älskar snö och har alltid drömt om att få utsikt mot skogen. Själv skulle jag gärna bo någonstans där man kunde gå till badhuset och på bio, säger hon leende.
Även sonen Jari älskar snön. Hon ska försöka skaffa en pulka åt honom.
– Han är en väldigt aktiv pojke och har alltid roligt.
Hon räknar med att börja studera svenska omgående. Så fort hon har lärt sig språket vill hon börja jobba och hon vill stanna i Sverige för gott.
– Jag vill gärna jobba med människor och jag älskar barn.
I Ukraina har hon haft en egen dansskola, men slutade när det blev ekonomisk kris. Då lärde hon sig engelska på egen hand på Internet och jobbade som översättare och tolk.
Ursprungligen kommer de från Doneststk, i en ryskspråkig region i Ukraina, och har många ryska vänner.
De har svårt att begripa att den här konflikten äger rum.
– Jag har släktingar som bor på en väldigt farlig plats och jag kan inte hjälpa dem och kan inte få kontakt med dem. De har ingen elektricitet, hus omkring dem bombas och de kan inte åka därifrån.
Hon hoppas att kriget snabbt ska ta slut.
– Människor måste vara snälla och älska varandra.