– Det blev en kulturkrock med oss själva. Ingen av oss hade dansat balett förut.
Så beskriver riksspelmannen Daniel Wikslund upplevelsen under inspelningen av SVT:s program Bastubaletten som nyss visats i tv-rutan. Själv var han utomlands när programmet sändes, och möttes av reaktioner på ett bageri i Stockholm när han återvände till Sverige.
– Jag köpte en semla på Söder och så säger tjejen som sålde den "Men, det är ju du! Vi bastade i lördags och pratade om Bastubaletten", berättar Daniel Wikslund.
Även på tåget hem till Gällivare möttes han av reaktioner, och konstaterar att han mött betydligt fler än vad han vanligtvis gör i sitt yrke som musiker.
– Det blir väldigt tydligt vilken genomslagskraft tv har, berättar han.
Han visar en musikvideo på sin telefon som spelats in i Mexiko, ett land som han kallar för sitt andra hem, och ur högtalaren strömmar en låt med glada toner ut. På en gata står han omgiven av en massa barn som sjunger och dansar glatt.
– Jag har översatt den till spanska själv, och då har den en mer glad text som heter "chiquitita", berättar han.
Han hämtar gitarren och berättar att originalversionen han nu ska spela, Skutan går, skrevs hemma på kökssoffan. Nutida samhällsobservationer på svenska fyller rummet.
– Det bästa sättet att vara kritisk på är att ställa sig på bägge sidorna, och observera. Samhällskritik finns i alla låtar jag gör. Det, och en gnutta kärlek, säger han.
Gitarren läggs undan, och istället hämtar sin sitt viktigaste följeslagare i livet, fiolen.
– Jag har spelat sedan jag var fyra år. Det har jag min mamma att tacka för. Hon snappade upp mitt intresse och såg till att jag fick börja ta lektioner på Fryxellskas musikklasser dagligen, trots att jag var så ung, berättar han.
Musiken har fortsatt hålla greppet om hans hjärta, och sedan fem år tillbaka arbetar han med det på heltid, som frilansmusiker.
– Sist jag fick en vanlig månadslön var för sju år sedan. Det är inte lika tryggt ekonomiskt, men jag väljer frihet framför trygghet, förklarar han.
Det mesta av hans jobb sköter han hemifrån den lilla stugan i slutet av byn Tjautjas. Han beskriver fiolspelandet som sin typ av stretchande, en form av tankeyoga.
– Jag jobbar 90 procent av min tid. Och det blir bara roligare och roligare när jag blir bättre. Att sjunga och spela fiol samtidigt är inte lätt, och det är ganska unikt, förklarar han och stämmer denna gång upp i Björn Skifs "Hooked on a feeling".
Rörelserna han gör med fiolen används inte bara på scenen. I Bastubaletten blev samma rörelser, men i mer överdriven form, en del av koreografin.
– Det var fint och personligt att få använda de rörselserna, för det är ju precis så jag gör när jag spelar. Det var häftigt att se de andras rörelser också. Fredrik Hangasjärvi som spelade dragspel, och Bengt Niska som högg ved, säger Daniel.
Både i och utanför bastun förekom flera diskussioner om manlighet under de fem dagarna inspelningen pågick.
– Vi pratade mycket om vad vi tror är manligt och vad samhället tycker är manligt. Vilket är konstigt, för vi är ju redan män.
I diskussionerna förekom bland annat begreppet Knapsu, fjolla på meänkieli, som verkade ligga till grund för spänningar mellan Pajalas förre kommunalråd och riksspelmannen från Tajutjas.
–Vi hade jättetrevligt tillsammans alla fem. Men jag och Bengt Niska hade nog de bakgrunder som var längst ifrån varandra och därför längst startsträcka, säger Wikslund.
Trots uppväxten i Västerås är det alltid Tjautjas som Daniel Wikslund kallat för hemma, och de tornedalska rötterna har alltid haft stor betydelse. I Bastubaletten nämner han byn som överst på tio-i-topp-listan över platser på jorden där han vill bo. Hemma vid köksbordet pekar han ut genom fönstret mot det lågfjäll som inte syns denna dimmiga, snötunga dag.
– Under somrarna springer jag upp för lågfjället varje dag. Jag fiskar. På vintern åker jag skidor på skaren. Jag trodde att den här stugan skulle bli en plats att ställa ner väskan på en stund. Nu har jag bott här i tio år, och vill inte flytta, säger han.