– Nu skymtar jag dem, säger Jan Erik Länta.
Ljuden har hörts på avlägset håll ett bra tag. Skotrarna som arbetar, hundarnas skall och renskötarnas uppmanande korta rop till djuren för att driva dem åt rätt håll. Förutom att vinden tar i emellanåt är det öronbedövande tyst på tjärnen som Jan Erik Länta och tamrenen Girjak står på. De ska hjälpa till att driva renarna sista biten in till hagen i Bajkasluokta som ligger några hundra meter därifrån. Platsen är vid Tjåmotis, en liten by åtta mil nordväst om Jokkmokk längs Kvikksjokksvägen.
Det är dags att flytta från höstmarkerna i Pårte och Kabla fjällmassiv till vinterbetet i skogarna kring Jokkmokk.
– Det är bra att komma ner med renarna innan det mörknar för mycket, säger Jan Erik Länta, som till vardags arbetar på Laponiatjuottjudus i Jokkmokk och är ute i familjens renskötselföretag så ofta han kan.
Så kommer hjorden till slut.
Hundratals renar intar tjärnen, stannar av en stund innan de drivs på igen. Det nyss så klara vädret slår om till ymnigt snöfall. Renarna (ett tusental) vallas skickligt upp mot hagen, nu knappt urskiljbara utanför skoterlysena.
Uppdraget hinner utföras precis innan mörkret lägger beslag på allt.
Jåhkågasska sameby har haft sina prövningar. De har fört en kamp mot det gruvbolaget Beowulf mining som vill starta en gruva i Kallak några mil härifrån. Samebyn har protesterat på alla sätt.
– Jag skulle försöka med renskötseln även om det blev en gruva. Jag skulle aldrig ge upp, säger Leif Länta.
Han är bror till Jan Erik och har varit renskötare hela sitt liv. Det enda som har kunnat dra honom från renskötseln är spela fotboll, en sport han hade mycket talang i som yngre.
Det är matpaus i kojorna. Om någon timme sätter renskiljningen igång och nu behöver det laddas om med ny energi inför kvällens slit.
– Det känns bara som tokerier med en gruva här. Det finns redan vattenkraft, området är smalt och många i Jokkmokk håller på med renskötsel, säger Leif Länta och tar sig en tugga av en hamburgare.
Han har en mils skidåkning i kroppen då han har åkt bakom renarna ned från fjället, som man gjorde förr.
Känns det som att ni i samebyn andas ut lite grann när det gäller gruvan?
– Det är hela tiden någonting. Skogsbruk, turism... Och även om länsstyrelsen har sagt nej till Kallak så är det Bergsstatens besked vi väntar på. Sedan är man rädd för vad politikerna beslutar. Att de kan sitta där nere i Stockholm...
Han låter meningen förbli oavslutad.
Värmen från kaminen ger närmast bastuliknande känslor i den lilla kojan. Stearinljusen och pannlamporna lyser upp. Sängarna är klädda med renskinn. Lena Viltok, Leif Läntas sambo och egen företagare i Jokkmokk, sitter på en av slafarna.
Jag träffade dig under demonstrationerna i Kallak när det var som livligast och en man hotade att tända eld på sig själv.
– Ja, det minns jag. Den dagen var speciell. Jag var jätteberörd och hade alla möjliga känslor. Jag hann bli arg, gråta och vara glad för alla som var där. Det är en sådan där dag som man kommer att komma ihåg. Det som grep mig mest var att gruvbolaget körde in i området under polisens beskydd. Lagen är inte skriven ur vårt perspektiv.
Beslutet från Bergsstaten väntas komma när som helst. Mycket talar för att det blir regeringen som avgör frågan.
80-åriga Bror Läntha hugger ved utanför en av kojorna. Han är den äldsta renskötaren på plats. Båda hans döttrar Annika och Jessica Läntha har valt att gå i hans fotspår.
– Man blir inte renskötare om man inte brinner för det. Det är mycket jobb och mycket som är osäkert, säger Jessica Läntha.
Känns det som att ni har landat i vardagen igen?
– Vardag har det alltid varit. Den har pågått hela tiden. Men visst har det påverkat en på så sätt att man har varit orolig för hur framtiden skulle bli. Skulle man kunna jobba med det här? Det känns bättre nu, Gállokgruvan är inte det där överhängande i vardagen längre, säger hon.
Kring renhagen står ekipage med bilar och djurtransporter parkerade. Grannsamebyarna Tuorpon och Sirges är också på plats för att skilja ut sina renar. Först håller Jåkhågasska ett rådslag inne i kärnan av hagen och går igenom alla praktiska detaljer sedan sätter renskiljningen igång i skenet av de starka strålkastarna. Vädret växlar och temperaturen är mild. Omärkta kalvar som inte tillhör någon skiljs ut först och säljs till viltföretag som är på plats. Sedan skiljs resten ut. Varje renskötare antecknar hur många renar de har.
En av de yngre förmågorna är nioårige Mickel Viltok-Länta, Leif Länta och Lena Viltoks son. Han utmanar sig själv hela tiden med en blandning av förtjusning och respekt han tränar på att få fast djuren.
– Här kommer en bamse, säger han och sträcker sig efter en stor en.
Lena Viltok fångar en ren och kollar märkningen i örat. Det hon sedan ropar är egentligen inget märkvärdigt, en vanlig fras, om det inte vore för att det tränger igenom ett sting av varm stolthet och hopp rösten. Hon påkallar sin sons uppmärksamhet medan hon håller renen i ett fast grepp:
– Mickel, den här är din!
Mitt i det hårda vardagsslitet blir ögonblicket som en utsträckt hand till framtiden.