Socialt, digitalt sätt att leva

Historien om Anders Karlsson som i våras fick lämna sin rektorstjänst vid Norrlandsgymnasiet i Luleå är väl känd. Han var med i facebooksgrupper med sexuell antydning, något som inte sågs med blida ögon av skolans styrelse.

Hur ser du på sociala medier idag?
- Jag älskar sociala medier, och använder det hur mycket som helst. Det är snarare gammelmedia som har problem med sociala medier skulle jag säga. Man vet inte riktigt vad det är.

Är du med i Facebookgrupper i dag?
- Ja, 300 olika stycken.

Du har inga betänkligheter kring det?
- Jag var med i ett antal skämtsamma grupper. Det jag har saknat i den här debatten är att någon klickat på grupperna, det kan ju vem som helst göra. De som varit inne i grupperna förstår ingenting. Det är inga bilder med sex att göra, utan roliga utseendet, text och sånt. Men det här har ingen journalist velat skriva om, eller att det här med sexdating inte var sant. Man har bara tryckt artikel efter artikel utan källkritik.
- För mig är det här helt bisarrt och allt har blåst upp.

Men var går gränsen för en offentlig person för hur man agerar kring sociala medier?
- Sociala medierna har ju själva gränser. Och vad är en offentlig person? Enligt juridisk mening är en rektor inte det, men däremot en vd. Men vad får en offentlig person göra och vad är privat? Det finns inga regler idag och därför kan man ju inte bryta mot dem heller.

Du addade elever som rektor (adda=bli vän med), och de kunde se i vilka grupper du var medlem i. Var det OK?
- Inga problem. Jag är vän med min familj också. De man känner. Det är ju det Facebook är till för.

Vad säger det här skeendet dig?
- Att vi är inne i ett paradigmskifte, gränserna mellan offentlig och privat suddas ut. Vi vet inte riktigt hur vi ska hantera det.
Pernilla Laaksonen, 31, från Kiruna är en mamma åt en gravt funktionshindrad flickan Mindra. Pernilla Laaksonen skriver under på att gränserna i vad som är privatliv suddas ut. Hon bloggar om sin och Mindras vardag och ser det som en form av terapi. Via bloggen får Pernilla Laaksonen kontakt med både vänner och okända som ger henne stöd i familjelivet.
- Nu är ju inte Mindra medveten om att jag skriver, och kommer väl inte bli det heller. Men säg att hon skulle kunna förstå vad jag skrivit när hon blir äldre, så finns inget kränkande mot henne. Snarare tvärtom. Bloggen är ju också ett sätt att öka folks medvetenhet om barn med särskilda behov.

Pernilla Laaksonen säger att bloggen är mycket privat. Hon vill ha det så.
- Fast skulle någon i familjen ta skada av det jag skriver skulle jag lägga av, direkt.
I ett enda inlägg känner hon att gränsen passerades. Det var när hon skrev att Mindra kanske skulle dö inom kort. Mindra var då kraftig undernärd och familjen var på väg till Gällivare sjukhus.
- Då fick jag jättemycket kommentarer och folk tyckte det var lite för mycket, konstaterar hon.
- Men på ett sätt var det ju en reaktion man ville åt. Just då var man väl i chocktillstånd.

Först svarar Pernilla Laaksonen nej på frågan om det finns något hon inte bloggar om, men vid närmare eftertanke kommer det fram att hon inte skriver om henne och sambons problem i förhållandet.
- Det är tungt att ha ett handikappat barn, det önskar man inte ens sin värsta fiende. Så klart tar det på relationen, de är ju tungt även för dem med friska barn. Jag skriver inget om det av respekt för Björn och hans familj.
Pernilla Laaksonen har satt upp egna regler kring sin blogg. Inga bilder på andra publiceras innan hon frågat om lov och personer i hennes närhet nämns inte om de inte gett sitt godkännande. Däremot kan hon vara ganska hård mot personer inom sjukvården hon inte tycker sköter sitt jobb.
- Är en läkare dålig så skriver jag det. Men samtidigt skriver jag alltid att det här är min privata åsikt, på min egen blogg och jag nämner inte några namn. Men å andra sidan är Kiruna en liten stad, så det är ju inte så svårt att lista ut om man nu vill det.
Hon har aldrig tänkt på att hon själv kan bli omnämnd på bloggar i negativa ordalag. Innan hon fick barn var Pernilla Laaksonen personlig assistent.
- Visst finns det en fara med nätet att det blir personangrepp, det är en nackdel. Men samtidigt brukar jag skriva när någon inom vården gör något bra, och då nämner jag namn. Då blir det något positivt.
Andreas Larsson är assisterande professor vid Luleå tekniska universitet. Han konstaterar att de sociala medier betytt mycket för människors privatliv, men det har också en nytta ur en demokratiaspekt. Han är själv en flitig användare av flera nya sociala medier, som Twitter och Linked In. Enligt honom är Internets största styrka är att alla kan göra sin röst hörd.
- Förr kunde man skriva en insändare som eventuellt blev publicerad. Nu kan ju vem som helst direkt kommentera en artikel i tidningar. Ingen kan längre stå helt oemotsagd. Det skapar debatter och lyfter fram information från flera olika håll, säger han.
- Vi får en värld där mångfalden når fram, där du kan säga vad du tycker oavsett kultur, klass, kön, ålder, sexualitet, etnicitet eller politiska åsikter.

Andreas Larsson ser också enorma möjligheter inom produktutveckling i och med den nya tekniken.
- Idag kan man få idéer inte bara från ingenjörer när man till exempel ska skapa en bil. Ska en man i fyrtioårsåldern skapa en bil, blir det en bil för en man i fyrtioårsåldern. Nu kan ensamstående mamman i Karlskrona och 18-åringen i Brasilien som nyss fått körkort också få ge sina åsikter. Hela världens idéer och behov kan komma fram, säger han.

Fredrik Lundh, socialdemokratisk riksdagsledamot från Luleå både bloggar och twittrar, samt använder Facebook. Han ser det som ett bra sätt att tala om vad han som folkvald gör, och vart han står i olika politiska frågor.
- Jag upplever att folk har betydligt lättare för att komma med inspel, idéer eller lyfta saker man vill jag ska kolla på via sociala medier än via telefon eller att på andra sätt söka upp mig. Avståndet i vardagen har helt klart minskat och jag får ofta direkt återkoppling eller feedback på saker jag gör eller inte gör.

Fredrik Lundh uppskattar att snabbt kunna bege sin in i diskussioner. De nya sociala medierna blir också ett sätt att lättare få kontakt med de traditionella medierna.
- Jag twittrar en åsikt, journalister ser det och får reda på att jag har tankar kring just det ämnet. Det blir lättare att nå ut till gammelmedia.
Han tror att utvecklingen med internet och sociala forum ännu är i sin början. Därmed finns det en anledning att hålla upp ett varnings finger och på allvar börja diskutera förhållningsregler i den virtuella världen.
- Jag tror att vi måste börja föra en tydlig diskussion i bland annat skolan om internet. Bilder vi publicerar finns ute för alltid och han hamna hos fel person, säger han.
- Det kommer att bli tufft för dagens ungdomar. Man lever ett liv på nätet som 15-åring och ett annat liv som 40-åring. Vem vet vad som händer däremellan? Men mycket kommer att finnas kvar på nätet och kunna letas upp. Kanske användas negativt av människor som själva tycker att de levt helt korrekt.
Han beundrar folk som törs ha tydliga förhållningsregler inför publicering på nätet.
- Det låter ju lite pekpinneaktigt att säga till folk som fotar att man inte vill hamna på Facebook och att man inte vill ha barnen på en blogg. Men tydlighet kring vad man själv vill är bra, säger han.