"Ziggy och Isprinsessan" är som en spegel av det moderna samhället och dess röra. Speciellt inom familjen. En förälder är borta, den andra röker och är ledsen, syskonen kan inte prata med varandra. Det blir bråk och allt är en stor jäkla smet. Men det är ändå familjen som kan städa upp efter sig själv. Kärleken finns ändå där, gömd bakom bråk och skrik, och man måste ta vara på den. Men hur gör man?
En dag när Ziggy (Sara Ribbenstedt) kollar på James Bond händer det plötsligt något. Ut ur TV:n kommer isprinsessan, den vackra skridskoåkaren. Ziggy har aldrig varit gladare. Hon börjar berätta:
Mamma är aldrig hemma, hon är alltid på resa med arbetet. Storasystern Lula (Lina Nilsson) är fantastisk, hon har alla rätt på alla prov, tränar och tävlar hela tiden och är bara den bästa människan som finns. Henne får man inte störa, för hon pluggar alltid till sina prov, och är väldigt lättretlig.
Och pappan är ledsen.
Ziggy ber om hjälp, och isprinsessan (Tobias Morin) tar pappans roll i familjen ett tag. Varför är hon så lik honom? Och hur länge till klarar Lula att vara perfekt?
Profilteatern, en fri teatergrupp från Umeå, gästade med denna pjäs i Blackis, Svartöstaden. Granne med spellokalen bor för övrigt manusförfattaren Linda Wincent.
I en scen var jag nära tårar: Ziggy pratar om hur Lula alltid är sur och vresig, men pappan säger att Ziggy kanske ska gå och prata med storasystern. Då utbrister Ziggy att hon redan har försökt. Hon har sagt förlåt förlåt förlåt trots hon inte vet vad hon gjort för fel. Hon har försökt allt! Ziggy vill desperat få tillbaka närheten till sin underbara syster, men hon bara avvisas.
Mitt skräckscenario. Kanske alla storasyskons skräckscenario. Att de ska bli som Lula, lika elaka och avlägsna, när allt man vill är att ens lillasyskon ska må bra. Men det är så lätt att snäsa till när man är trött, att ta sitt syskon för givet. Att ta hela sin familj för given.
Synd att mycket av dialogen gick förlorad. Inte minst för att skådespelarna ofta vände ryggen till publiken, men också för att musiken ibland blev för hög. Musiken var rolig vid några tillfällen, och hjälpte till med berättandet, men den kändes också lite malplacé. Texterna var alla på engelska, även delar av dialogen, och jag undrar hur bra det passar målgruppen från elva år.
Pjäsen ger en riktig tankeställare, viljan att bättra sitt eget beteende mot sin familj, och visa större uppskattning för dem man älskar.