I mikrokosmos kan partiklarna bete sig gåtfullt på många olika sätt. Här sägs slumpen regera, och en elektron ger det bestämda intrycket av att kunna befinna sig på flera platser samtidigt. Bara för att ta ett exempel från denna udda värld.
I Riksteaterns pjäs ”Dimensioner” möter fysikern en biodlare, och kärlekens kvantfysiska fenomen uppstår.
Marie Robertson är den som fått uppdraget att spela den som forskar om mikrokosmos. Frågan är hur det går till att förbereda sig för en sådan roll.
– Ja det är ingenting man läser in på en kvart, säger hon och erkänner att det varit en utmaning att närma sig ämnet.
– Vi besökte Stockholms universitet en halv dag och fick möta partikelfysiker som berättade om parallella universa. Att det inom fysiken finns teorier som säger att allt alltid kan hända, vilka oändliga möjligheter som finns.
Allegorin i pjäsen tycks hämtad just från sådant som Heisenbergs obestämbarhetsprincip, eller det gåtfulla i att exempelvis ljus har förmågan att byta skepnad och uppenbara sig som antingen våg eller partikel, allt beroende på hur man mäter.
Men nu är det alltså kärlekens obestämbarhetsprincip som utforskas.
– Och att livet ofta formas av de små händelserna, säger Marie Robertson.
Som att man ringde det där samtalet som sedan fick stora konsekvenser för hur livet sedan gestaltade sig.
– Men rollen har också fått mig att tänka på hur det är att vara riktigt intelligent och vältalig privat. Vad svarar egentligen en kvantfysiker som får frågan på en fest om vad man jobbar med?
Rollen som den mer jordnära biodlaren spelas av Krister Kern.
Dimensioner ges bara en gång i Norrbotten, under lördagen på Sagateatern i Boden.
Sedan drar ensemblen söderut igen på sin slumpmässigt oändliga turné genom kosmos.