Förutsägbart vackert

Det är en glad Henrik Berggren som kliver upp på den lilla scenen i Folkets Hus, med en stjärna under ögat och ett svart BD-märke på sin jackärm. Ett av Sveriges mest stilbildande band är dött sedan snart två år tillbaka, sagan tog slut i Slottsskogen i Göteborg. De andra levande gamla bandmedlemmarna sysslar nu med musik på annat håll, men i Henriks svarta gitarr lever musiken kvar. Bara lite till.

Den fanskara som samlats vid kravallstaketet vid midnatt, klädda i svart och vitt, får precis vad de vill ha och förväntar sig. Henrik gör rätt, siktar och träffar en mitt mellan revbenen med de där starka orden som alla kan så väldigt väl. Kanske har Henrik själv vuxit ifrån vissa av sina gamla textrader, men inlevelsen går inte att ta miste på. No Time For Us blir kvällens sista låt, precis som väntat.

Konserten är kort, endast sex låtar spelas. En alltför kort konsert, kan man tycka, men för mig känns det rätt. Det känns inte som att Henrik ensam skulle ha kunnat göra en längre konsert än så, och fortfarande hålla allt det vackra vid liv. Hans egen förklaring lät givetvis inte så, utan när han lämnade scenen var det istället med orden ”Jag är ledsen, men jag kan inga fler låtar nu”.

Lite svajigt, lite oproffsigt, lite för kort. Jag kan inte påstå att han imponerar och överträffar förväntningar, men jag kan bara inte såga denna Göteborgares konsert. Broder Daniels musik gör sig bäst med ett komplett band, men det som hände på den lilla scenen i Jokkmokk under fredagskvällen var trots allt galet fint. Nej, mitt ansikte höll sig inte torrt.