LEDARE Den 3 oktober 2014 presenterade den då nyblivne statsministern Stefan Löfven (S) sin regeringsförklaring.

Bland annat ville Löfven lyfta regional- och landsbygdspolitiken, vilket också har skett.

Den nya politiken har gjort avtryck i Norrbotten. Löfven har prioriterat de regionala utvecklingsfrågorna på ett sätt som inte skedde under alliansregeringen 2006-2014.

Bygget av Norrbotniabanan finns med i den nationella infrastrukturplanen. Upprustningen av E10 har prioriterats.

Utbyggnaden av Luleå tekniska universitet har fortsatt. En rad statliga verksamheter har omlokaliserats från Stockholm till andra delar av landet, däribland Polarforskningssekretariatet till Luleå. Nya statliga servicekontor har etablerats i Jokkmokk och Överkalix.

Sverige har fått ett statligt skogsprogram och en livsmedelsstrategi. Utrikesminister Margot Wallström har prioriterat Barentssamarbetet.

Energiskatten för datorhallar har sänkts till samma nivå som för annan energiintensiv industri, vilket spelar en avgörande roll för att Facebook och andra datajättar fortsätter att investera i Norrbotten.

Det betyder emellertid inte att Löfvens andra regering och nya landsbygdsministern Jennie Nilsson (S) nu kan luta sig tillbaka.

Det finns en hel del knäckfrågor. Till exempel måste alla ansvarskännande politiker medverka till att det inte uppstår nya regionala orättvisor i spåren av den gröna skatteväxlingen.

Självklart krävs höjda ambitioner i klimat- och miljöpolitiken. Men förslagen om höjda drivmedelsskatter kan få orimliga regionala konsekvenser om de inte hanteras på rätt sätt. De slår hårt mot människor i regioner där bilen är det enda realistiska transportalternativet och där det saknas fungerande kollektivtrafik.

Höjningar av reseavdragen kan i och för sig kompensera för en del av merkostnaderna. Men det räcker inte. Bilen är ju viktig inte bara för arbetsresor utan också för att människor ska kunna ta sig till matvarubutiker, apotek, vårdcentraler och annan service som kan ligga långt bort i lands- och glesbygdskommunerna.

På ledarplats i NSD har jag tidigare krävt ett glesbygdsavdrag (av samma typ som fanns före regeringsskiftet 2006). Behovet av ett sådant avdrag har inte minskat sedan dess.

Glesbygdsavdraget, som infördes av den rödgröna riksdagsmajoriteten 2002-2006, visar hur en sådan modell kan se ut.

Då fick boende i Norrlands inland, västra Dalarna och nordligaste Värmland en extra höjning av grundavdraget. Det särskilda glesbygdsavdraget uppgick till 5000 kronor per år.

I Norrbotten berördes Arvidsjaur, Arjeplog, Jokkmokk, Överkalix, Kalix, Övertorneå, Pajala, Gällivare, Älvsbyn samt delar av Piteå och Boden, Haparanda och Kiruna. Bara befolkningen i Luleåkommun blev helt utan glesbygdsavdrag.

Med en kommunalskatt på drygt 30 kronor gav det extra avdraget en skattelättnad på ungefär 1 500 kronor under 2006.

Det är idé som tål att prövas igen av de budgetsamarbetande partierna S, MP, C och L.

Låt säga ett avdrag på 10 000 kronor per år för alla som bor i det regionalpolitiska stödområdet.Det skulle vara ett steg åt rätt håll för regional- och landsbygdspolitiken.