Bloggen var ett slags personlig terapi, boken ett avsked.
Så förklarade Kristian Gidlund i en intervju med TT Spektra i april 2013 sin syn på skrivandet. Vid det laget hade bloggen "I kroppen min" haft över sju miljoner besök och boken "I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början" skulle precis publiceras. Att lämna efter sig något så konkret som en bok var en lättnad, konstaterade han.
– Jag är ganska gammalmodig av mig. Jag tycker det är mäktigare att ha en bok i handen än att ha en blogg på skärmen.
Öppen
När musikern och journalisten Kristian Gidlund fick diagnosen cancer i magsäcken 2011 bestämde han sig för att vara så öppen som möjligt om sin sjukdom. På bloggen berättade han naket och ärligt om hur sjukdomen steg för steg förstörde hans kropp, men också om sin inställning till sexualitet, droger och rätten att bestämma om sin egen död. Han ville inte bli ett offer för viskleken, ville minimera gåtorna om sig själv.
Många läsare förundrades över hans mod. Kristian Gidlund konstaterade att han visst var rädd - men inte för döden, utan för hur han skulle förvandlas på vägen dit.
Drömmar
Mot slutet såg han till att förverkliga några av sina drömmar; reste till Kalifornien med sina vänner, tog sig an den illa medfarna hittehunden Pysen och gjorde uppmärksammade intervjuer med såväl de gamla vännerna i Mando Diao som Sture Bergwall, tidigare känd som Thomas Quick.
Sin syn på döden utvecklade Kristian Gidlund i de sista kapitlen av sin bok. Redan titeln avslöjade att han inte nödvändigtvis såg den som ett totalt avslut, att "alltings början" kanske stod och väntade runt hörnet.