Under måndagen berättade regeringen genom miljöminister Isabella Lövin (MP) att man vill gå längre än det tidigare varit känt i sina ansträngningar att begränsa den framtida användningen av plast.
Det finns sedan tidigare en gemensam, europeisk överenskommelse om att från och med 2021 förbjuda både tallrikar, bestick och sugrör av plast– men nu vill Sverige gå längre än så och utreda om det är möjligt att slopa både plastmuggar och plastförpackningar för mat av samma material.
Det är ett förslag som också måste ses i kontexten av den nyligen föreslagna skattehöjningen på plastpåsar – den fyller samma miljövänliga syfte, och springer ur samma politiska överenskommelse mellan regeringspartierna, Centerpartiet och Liberalerna. Det är en viktig del av vad de partierna har gemensamt, och det är god politik.
I en värld där mikroplaster har hittats i organismer som lever på havets absoluta botten, där stränder runt hela världen fylls av oönskad flaskpost och det i vissa hav samlats hela öar av plastskräp är det också svårt att argumentera mot förslagets rimlighet. Som klimatministern säger till Sveriges Radio: "Det är helt ohållbart att ett material som håller i hundratals år, och i princip inte är nedbrytningsbart i naturen, används en enda gång och sedan slängs."
Det är också precis så här som miljöproblem måste bemötas – med politik. Det är i princip omöjligt att leva i dagens samhälle utan att varje dag konfronteras med och använda plast i vardagliga sammanhang; som enskild individ finns det inte mycket man kan göra, och då måste samhället kliva in.
Isabella Lövin är också en sällsynt lämplig person att ta den striden. Hon är inte bara miljöminister – hon var tidigare journalist och författare, och fick sitt genombrott år 2007 med boken Tyst hav – jakten på den sista matfisken. Den belönades med Stora Journalistpriset då, och är fortfarande bland det bästa som skrivits om människans miljöpåverkan på svenska.
I den berättar hon om föreställningen att fisken var en outtömlig resurs, omöjlig att fiska ut, som under 1800-talet var så utbredd att man kunde skämta om att det snart skulle vara möjligt att gå torrskodd över Atlanten på torskryggar. Nu är vi tyvärr betydligt närmare att kunna korsa havet torrskodd på långa kedjor av plast. Det säger något om den här åtgärdens vikt.
Allt tyder också på att det politiska tillfället att ta den här striden också är väl valt. Just nu har vi inte bara en riksdagsmajoritet med ett allvarligt menat engagemang i miljöfrågor, det finns också en omfattande folklig opinion för klimat-, miljö- och omvärldsfrämjande åtgärder. Det gäller att smida medan järnet är varmt, och reformera samhället medan det finns stöd för att göra det.
Och kanske kan det stödet vara ännu lite större precis just nu. På sommaren är svenskarna mer ute i naturen än annars, och kan få upp ögonen både för det skräp som har samlats i den – men också hur vacker den är, och hur betydelsefullt det är att vi bevarar den åt framtida generationer. Just sådana ingivelser, stämningar och impulser tar en klok regering tillvara på, och gör bestående politik av.
Om fem år kommer vi att titta tillbaka, och tycka att världen vi levde i inte var riktigt klok, på den tiden då nästan allt vi köpte på ett eller annat sätt var förpackat i plast.