På en pressträff i regeringskansliet informerade under fredagen utrikesminister Margot Wallström (S) om regeringens politik mot kärnvapen. Så presenterade hon det själv – men beskedet alla väntade på handlade om Sverige skulle skriva under FN-konventionen mot kärnvapen eller inte.
Det har varit en fråga som tidvis har varit infekterad, där olika röster såväl inom som utom regeringen har dragit åt olika håll. För Miljöpartiet var ett svenskt undertecknande önskvärt, och detsamma gäller för delar av socialdemokratin också.
I stället väljer regeringen – till glädje för bland annat försvarsmakten och ÖB Micael Bydén – att gå åt ett annat håll, och ingå i konventionen som observatör. För att förstå hur det gick till behöver vi titta närmare på vad frågan handlar om.
För den som enbart läser rubriken kan det nämligen tyckas som vansinne. Betyder detta att Sverige plötsligt är för kärnvapen, att vi inte längre ska arbeta mot spridning och för nedrustning längre?
Så är naturligtvis inte fallet. Sveriges och regeringens mål är fortfarande entydigt: En kärnvapenfri värld. Det är också frågor där man fortfarande åtnjuter ett högt internationellt förtroende – både på grund av ett mångårigt diplomatiskt engagemang och på grund av vår högteknologiska expertis på området. I september tillträder Sverige som ordförande i det internationella atomenergiorganet IAEA.
Det är kort sagt en fråga där Sverige både är engagerat, och uppbär stort förtroende såväl inom som utom landet.
Det är viktigt att komma ihåg. Det kommer att finnas röster som hävdar att detta är ett svek, och som menar att det handlar om ett binärt val: Antingen är du för kärnvapnen, eller så är du emot dem.
Verkligheten är – för att inte tala om regeringsmakten – betydligt mer komplicerad än så. Det finns två skäl till att man inte skriva under konventionen i nuläget, utan i stället väljer att gå in som observatör, att utvärdera dess framgång och se framtiden an.
Det första, och med all sannolikhet tyngsta, skälet är att konventionen i nuläget ser ut att kosta betydligt mer än den skulle smaka. Den syftar till kärnvapnens fullständiga avskaffande – men än så länge har bara 23 länder anslutit sig, och inte ett enda av dem är en kärnvapenmakt eller ens medlem i NATO.
Det innebär att en underskrift för alla praktiska syften skulle vara verkningslöst, samtidigt som försvarsmakten menar att det skulle försvåra för våra militära samarbeten och alltså försämra vårt säkerhetspolitiska läge.
Som ett litet land med låg försvarsförmåga och ett utsatt strategiskt läge är vi beroende av goda relationer, och alltså känsliga för påtryckningar. Det är inget att skämmas för – det är en realitet vi måste förhålla oss till. Även diplomatiskt måste vi välja att lägga vårt krut på de punkter där det får som mest effekt.
Det andra skälet beror till stor del på det första, och det är att det helt enkelt inte finns någon riksdagsmajoritet för att ratificera konventionen. Och det är faktiskt särskilt viktigt i långsiktiga säkerhetspolitiska frågor.
De måste vara stabila över tid, och allra helst fattas av en så bred majoritet att de blir så långsiktiga någonting överhuvudtaget kan bli i politikens värld.
En sådan majoritet finns inte i den svenska riksdagen idag, och det kan man sörja om man vill. Men det vore bisarrt och faktiskt ohederligt att säga att det innebär att den svenska regeringen eller riksdagen är för kärnvapen. Detta betyder bara att man väljer att engagera sig emot dem på ett annat sätt.