I en intervju med Svenska Dagbladet meddelade inrikesminister Mikael Damberg (S) under fredagen att regeringen vill tillåta så kallade kronvittnen inom det svenska rättsväsendet.
Ett kronvittne är ett sådant vittne som själv deltagit i brottslighet, men som i utbyte mot strafflindring övertygas om att vittna mot sina medbrottslingar och kumpaner. Det är ett juridiskt skifte som siktar direkt på att komma åt den organiserade brottsligheten.
Där är det ofta lättare att gripa de underordnade – som är mer direkt inblandade i de kriminella gärningarna, och tar fler risker – än de högsta hönsen, som både dirigerar och profiterar på verksamheten.
I sig är Dambergs besked inte några dramatiska nyheter. Sedan tidigare pågår det redan en utredning, och Socialdemokraterna har upprepade gånger under de senaste åren öppnat för tanken. Det är inte ens första gången en utredning som ägnar sig åt frågan.
Systemet finns redan i flera av våra grannländer, och om det hittills har blivit nej i Sverige så har det i första hand handlat om försiktighet – med strafflindringen som morot finns naturligtvis risken att man också uppmuntrar falska vittnesmål.
Det tycks nu vara en risk man är beredd att ta. Efter den senaste månades uppmärksammade sprängningar och skjutningar tycks slutsatsen vara att polisen behöver få nya verktyg att bekämpa den organiserade brottsligheten med.
Det är rimligt. Domstolarna skulle fortfarande behöva värdera vittnenas trovärdighet, som vid varje vittnesmål, och det är tydligt att det idag i Sverige finns en typ av organiserad brottslighet med ett våldskapital och en våldsbenägenhet som vi inte tidigare haft att göra med.
Helt centralt är också att Damberg lyfter fram att det här inte är den enda åtgärden som utförs, utan att man också ser till att stärka vittnesskyddet. Det finns ingen magisk kula som ensam gör slut på gängbrottsligheten – det kommer att kräva insatser från hela samhället.
Det är också viktigt att understryka eftersom det just nu finns en klåfingrighet när det gäller juridiska reformer och framförallt straffskärpningar. För ett par år sedan var det på modet att beskriva de europeiska ländernas gränskontroller och migrationspolitik som ett race mot botten. Det skulle faktiskt vara ett precis lika passande uttryck för de svenska högerpartiernas kriminalpolitik.
Det är oerhört tröttsamt. Att höra UIf Kristersson (M) kräva hårdare straff, slopade preskriptionstider och strängare villkor varje gång han talar om kriminalpolitik är som att se en sexåring plocka fram hammaren varje gång verktygslådan öppnas; det spelar ingen roll om det han har framför sig är en skruv eller en spik, det viktiga är att han får sitta och slå.
För socialdemokraterna gäller det att hålla huvudet kallt, och inte lockas med. Precis som svensk höger har tappat fotfästet och gått över till en lika högljudd som irrationell symbolpolitik i migrationsfrågor, har de gjort det på kriminalpolitikens område. Där har Socialdemokraterna en viktig uppgift i att bevara sans och ändamålsenlighet i politiken.
Polisen finns nämligen inte till för att låsa in så många bovar som möjligt. Att sätta fler människor i fängelse kan inte vara något självändamål. Tvärtom – fängelsestraff slår sönder liv och familjer, och riskerar dessutom att både skola och stänga in människor i en kriminell livsstil.
Rättsväsendet uppgift är att göra samhället tryggare för alla. Förhoppningsvis är kronvittnen och ett förstärkt vittnesskydd ett steg på vägen mot det.