Svar på Elisabeth Rosenbrands inlägg:
Så ledsamt och tragiskt att det blir så här. Min krönika är i huvudsak deskriptiv där jag redogör för den diskussion som pågått en tid i Stockholmstidningarna. Bland annat handlar debatten, ironiskt nog, om vad som händer när medelålders vit man uttalar sig i exempelvis jämställdhetsfrågor. Elisabeth Rosenbrands inlägg ovan befäster ju detta med överdriven tydlighet.
Hon hoppar på mig som ett lejon och tillskriver mig ett antal åsikter som jag inte har. Hon påstår att jag sagt saker som jag aldrig sagt.
Befängt!
Det är det aktivistiska debattklimatet och dess följder jag skrivit om. Att det, liksom med näthatet, gång på gång spårar ur och gör olika samhällsfrågor omöjliga att diskutera.
”Lite manshat skadar ingen” skriver Elisabeth Rosenbrand. Jag häpnar.
Det är alltså den här typen av påhopp som gör att jag drar mig för att skriva om jämställdhet. Antagligen är det också själva syftet, att försöka tysta en saklig debatt.