Spåren efter ett liv på nybygget
Få platser är så spännande att besöka som Svanaträsk, i gränslandet mellan Kalix och Luleå kommuner.Nybygget anlades 1882 och lämnades åt sitt öde 1950. Många minnen efter de idoga människorna finns fortfarande kvar – ett spår leder ända till Amerika.
Foto:
Solstrålarna löser upp dimslöjorna från Hovlössjön och ger frosten en skön lyster i avlövade träd. Det råder närmast trolsk stämning och på ett hygge, där stigen korsar gamla sockengränsen mellan Töre och Råne, har björnen vandrat före oss.
Plötsligt skymtar en vattenspegel mellan resliga granar och furor: Svanaträsk!
Tankar om andra tider
Vi korsar en liten utäng som skogen ännu inte återtagit. I skogsbrynet har stenar lagts i prydliga högar, det påminner om Småland.
– Tänk att bosätta sig här. Nog var det andra tänkesätt, andra tider, funderar färdkamraten Bo-Göran Larsson.
Det var han som tipsade mig om Svanaträsk efter att ha besökt ödegården för tio år sedan.
Då var mangårdsbyggnaden i stort sett intakt. Nu har taket och förstugan rasat in men spillrorna har mycket att berätta, fantasin sätts i rörelse. Sammantaget ser vi rester och grunder från ett 15-tal olika byggnader. Alltifrån smedja och bagarstuga till sommar- och vinterlagård.
Skidan i Bastusund
På åsen bakom hundkojan upptäcker Gunnar Johansson stigen mot Småsel och Bastusund.
– Det var i Bastusund de hittade skidan som nu finns på Nordiska museet. Skidan var tillverkad på 800-talet.
Mer hinner han inte berätta innan han utbrister:
– Men se här – här har vi ju en gammal skida. Den kan vara hundra år och titta, man har ristat in ett mönster på brättet.
På en kälkmede ser vi ett snarliknande mönster, personligt och vackert inristat.
Svana-Kalle
Vid mangårdsbyggnadens södra gavel stannar Gunnar till och beundrar timmerväggen.
– Det finns inte bättre timring. Det är den berömda Svana-Kalle som gjort det, han har hyvlat och bilat väggen.
Gunnar Johansson är bosatt i Luleå men född och uppvuxen i Långsel där han ofta vistas i fädernegården. Släktforskning tillhör hans specialiteter.
Svana-Kalle hette Karl Andreas Karlsson och var född 1857 i Lövberg. Hustrun Anna Lovisa var född Johansdotter i Tallån och 1882 bosatte man sig i Svanaträsk.
– Kalle var berömd vida omkring för att vara noggrann. Pedantisk, han var en legend. Man sa om en person som var noggrann att du är en Svana-Kalle.
Svanesången
På gårdsplanen ser vi gropen efter brunnen och på stranden ett tvättkar, ett bykkar gjutet av cement. Svanarna som flyttat vid det här laget brukar gå upp på myren för att beta och vila, här vid sjön har de alltid haft sina bon.
Då ortnamnsforskaren Gunnar Pellijeff besökte Svanaträsk 1938 fick han veta hur platsen fått sitt namn:
En man hade skjutit en av individerna i ett svanpar vid sjön. Den andra svanen kretsade länge över sin döda livskamrat och sjöng sin svanesång. Mannen blev så tagen av detta att han lovade att aldrig mer skjuta någon svan.
Medan Gunnar Johansson tar fram kaffetermosen fortsätter Bo-Göran Larsson att fynda. Det mesta ligger på marken, delvis överväxt och påverkat av tidens tand. Förutom ännu en skida kan nämnas tidskriften Evangelii Härold (gårdsfolket var pingstvänner) och fyra burkar amerikakaffe av märket White Rose.
För tio år sedan publicerade tidningen Morajärvarn ett amerikabrev som hittats i Svanaträsk. Brevet var från Albert Karlsson som utvandrade i december 1902.
”Godagen på er alla”
I brevet till föräldrarna Karl och Anna Lovisa skriver Albert bland annat:
”Godagen på er alla der i mitt forna hem. Jag vill nu meddela svar på edert brev vilket jag erhöl den 7 dennes vari jag hör att ni har ej nå betre såmar i år…
Dålit folk finns dett nog alltid åm man int se se för. Jag förlora ingenting anat en en felkniv. Han stal den utav mej på ocean…
Helsningen til Arvit får han sen, han er tretio mil herifrån men när jag får ner deta brevet på påståffis vet jag ej. Dett er 7 mil til påståffis. Johan han har fåt helsningen. Ner ni skriver sej om ni och de andra har fått elgar…
Helsningar från mig til eder alla. Ajö för dena gången. Albert”
En annan värld
Gunnar Johanssons mamma Gerda var brorsdotter till Svana-Kalle. År 1919, i slutskedet av första världskriget, jobbade Gerda som piga/hembiträde i Svanaträsk:
– Mamma sa att det var som att komma in i en annan värld. De var gammelmodiga, det var gammal stil på allt. En dotter i gården var sjuklig men föräldrarna ville inte inse det. De levde nära varann, isolerade, och såg inte hur det stod till.
Svanaträsk var ett så kallat bruksnybygge under Töreforsbolaget, gårdsstället ägs numera av SCA.
– Nybyggarna ägde väldigt lite, dom fick bruka åkermarken. Det var torftigt men dom hade kor i Svanaträsk och var oerhört arbetssamma. Jobbade i skogen, med det som fanns. Brände väl trätjära också, tillägger Gunnar.
Själv har han kartlagt många ensamgårdar i trakten.
– Nästan alltid har stugorna blivit vandaliserade, ibland är bara stenarna kvar. Domänverket har konsekvent rivit byggnaderna. Spisen har inte hunnit kallna innan de varit där och rivit, de har varit fruktansvärda marodörer.
Röjt många stigar
Som gammal orienterare med brinnande intresse för lokalhistoria har Gunnar Johansson röjt många stigar under årens lopp.
På Svanaträskstigen sparkar han nu bort småsten och kvistar, föser undan sånt som är i vägen.
– Jag har god lust att röja upp stigen nästa sommar, säger Gunnar då vi närmar oss bilen.
Så jobbar vi med nyheter