LEDARE Många gånger på denna ledarsida har jag påpekat vikten av att den stora stadsomvandlingen i Kiruna präglas av politisk långsiktighet, stabilitet och förutsägbarhet. Ett svajigt ledarskap i stadshuset riskerar att skrämma bort investerare och företagare.

Den insikten fanns hos det tidigare styret i Kiruna. S, M, V, Fi och Samelistan bildade en stabil majoritet. Samarbetspartierna enades om inriktningen och de långsiktiga målen.

Efter valet 2018 har Kiruna emellertid fått ett kommunalråd – Gunnar Selberg (C) – som framstår som rena popcornmaskinen. Det poppar upp utspel huller om buller.

Vi har sett märkliga förslag om att Kiruna ska lämna samarbetet med övriga kommuner i Norrbotten och om att slopa rätten till heltid för de kommunanställda.

Den senaste konstigheten är hanteringen av det som i stadsplaneringen kallas för GP3 (Gruvstadspark 3).

Gruvstadsparken är en buffertzon mellan bostadsområdena och det växande gruvindustriområdet i Kiruna. Tanken är att inga kirunabor ska behöva ha gruvan som närmaste grannen.

Områden, som ligger närmast gruvan och som på grund av deformationer behöver avvecklas, omvandlas till Gruvstadspark med lekparker, parkbänkar och konst. På så sätt skapas en mjuk övergång mellan gruva och stad.

Inför kommunstyrelsens sammanträde måndag 20 maj föreslår emellertid arbetsutskottet – med Selberg i spetsen – avslag på LKAB:s begäran om prövningstillstånd för GP3 (den tredje etappen av Gruvstadsparken).

Det är ett beslut som riskerar att få mycket allvarliga konsekvenser för Kiruna – och i sin förlängning hela Norrbotten.

I måndags talade jag med Anders Elenius, ordförande i Gruvtolvan och löntagarrepresentant i LKAB:s styrelse. Han är djupt bekymrad över signalerna från stadshuset och beskriver dem som ett direkt hot mot LKAB:s verksamhet i Kiruna.

”Om det blir stopp för GP3 så kan vi inte längre fortsätta bryta malm”, konstaterar han.

Elenius representerar först och främst sina medlemmar – ungefär 1400 gruvarbetare i Kiruna. Men det är betydligt fler jobb som står på spel.

Ett stopp för gruvbrytningen skulle slå mot hela samhället – underleverantörer, handel, service, transporter och mycket annat. Kiruna skulle dö sotdöden.

Gruvtolvans ordförande tycker dessutom att det är knepigt att kommunledningen försöker tvinga gruvbolaget till saker som det inte rår över.

”Det är Region Norrbotten som bestämmer hur det ska bli med det nya sjukhuset och Trafikverket som beslutar om den nya järnvägsstationen – inte LKAB”, påpekar Anders Elenius.

I ett uttalande – som Elenius skrivit tillsammans med oppositionspartierna i Kirunas kommunfullmäktige – uppmanas nu kommunstyrelsen att ta sitt förnuft till fånga.

”Vi ser ytterst allvarligt på det misstag som Kirunas kommunledning är på väg att göra. Dels skickar vi negativa signaler till omvärlden som kan innebära att tänkbara byggare i Kiruna omprövar sina planer och att bostadsbyggandet fördröjs, dels är risken hög att LKAB är tvungen att dra ner produktionen till följd av att man annars kan riskera sina miljötillstånd. Om det sker kan det, i värsta fall, innebära stora varsel i Kiruna som också kan drabba andra näringar”, konstaterar Elenius och övriga undertecknare.

Märkligt är även Gunnar Selbergs påstående om att principerna för samhällsomvandlingen måste fästas på papper.

Det finns redan ett avtal mellan LKAB och Kiruna kommun från 28 augusti 2018. Där framgår med all önskvärd tydlighet vad som ska ske.

Till detta ska läggas minerallagen, expropriationslagen och all annan lagstiftning som påverkar LKAB:s verksamhet.

Bo Krogvig, LKAB:s kommunikationschef, är av begripliga skäl mycket kritisk. Han ifrågasätter till och med lagligheten i kommunledningens agerande.

”Det är rena gangstermetoder, att ta LKAB och gruvan som gisslan”, säger han till NSD.

Det är ord och inga visor – och borde leda till besinning i kommunledningen. Den är ute på mycket farliga vägar.