Vintern 1939-1940 är dramatisk. När Sovjetunionen anfaller Finland i november kommer kriget skrämmande nära. Sverige mobiliserar, men för ett antal värnpliktiga män blir tjänstgöringen något helt annat än förväntat när de fråntas sina vapen och sänds till ett arbetskompani i det ödsligt belägna Kalixbyn Storsien. Civila hämtas direkt från byar i Tornedalen, utan regelrätt inkallelse. De allra flesta är kommunister, av militären utpekade som potentiella landsförrädare.
***
Karl Gustav Lindbäck, 86, Storsienbo och tidigare jordbrukare, minns det beryktade arbetskompaniet. Under åren har många sökt upp honom för att få kunskap. Tålmodigt har han berättat och visat runt i byn.
– Jag tycker om att träffa folk, säger han.
Journalister, historiker, författare och militärer har kommit med sina frågor. Nyligen var en grupp historielärare på besök. På somrarna kommer ibland hela busslaster.
Framför allt har många anhöriga till Storsienveteraner hört av sig. Och intresset tycks inte ta slut.
– De som satt här under kriget lever inte längre. Nu är det en ny generation som vill veta, säger Karl Gustav Lindbäck.
Han tycker att berättelsen om arbetskompaniet borde finnas med i skolundervisningen.
– Det här lägret är en mörk fläck i Sveriges historia, att man gick så pass hårt fram att människor blev gruppbedömda och plockades ut.
Under krigsåren var Karl Gustav inackorderad i grannbyn Korpikå där han gick i skola. På helgen gällde det att hinna med så mycket som möjligt hemma i Storsien.
– Du vet hur småpojkar är. Man tyckte det var roligt när det hände något, när det rördes i byn.
En sen kväll några dagar före julafton 1939 överraskades byborna när en trupp på ungefär 100 man kom marscherande. Männen hade transporterats i godsvagnar, från Boden till Vitvattnets station. Efter 13 kilometer till fots var de framme.
Den första krigsvintern var kall. Militären rekvirerade bagarstugor, uthus och delar av boningshus. Efter en tid byggdes baracker upp.
– Som regel tog militären hand om två rum och familjen som ägde huset fick ha kvar ett rum, det var inte mycket att protestera mot.
Karl Gustav minns ett besök i ett uthus som rustats till förläggning. Han följde med sin farbror och sålde nybakade bullar. Luften var rå och fuktig.
– Vi möttes av ett moln av ånga. Först såg vi inte en människa, men där inne bodde 20–25 personer.
Chef för arbetskompaniet var kapten Berner, reservofficer vid I 19 och kriminalkommissarie i Stockholm i det civila. Karl Gustav minns den rytande ordergivningen.
– Mannarna stod uppställda på vägen. Berner hade en hiskelig röst, man kunde höra honom längst bort i byn.
Kompaniets huvudsakliga uppgift var att bygga 2,5 kilometer väg från Storsien till Klinten. Den nya sträckan skulle anslutas till den befintliga landsvägen mellan Morjärv och Vitvattnet.
– De blev beordrade ut på linjen där vägen skulle byggas. De högg bort skogen, tog bort sten och dikade där det behövdes.
Vedhuggning sysselsatte också de inkallade. Det gick åt mycket ved för att värma bagarstugor och baracker.
Utanför tjänstgöringen kunde manskapet röra sig fritt i byn. Permissioner satt dock hårt åt. Beväpnade vakter fanns utposterade på båda sidor om byn.
– Vaktposterna skulle se till så att ingen rymde från lägret. På den tiden fanns bara en väg och strategerna hade nog sett på kartan att Storsien var en lämplig lägerplats.
Någon brist på mat var det inte i lägret. Snarare tvärtom.
– Det ska ha varit åtta kockar som lagade maten och det har berättats att det var ett överflöd som skulle ha räckt till hela byn.
Senare kom Karl Gustav Lindbäck att intressera sig för historien bakom arbetskompaniet. I en tjock pärm har han samlat mängder av tidningsklipp. Han visar en handskriven hälsning från Maria Pia Boëthius, författaren som skrev en kritisk bok om Sveriges hållning under andra världskriget.
– Hon kom hit en söndag tillsammans med han som varit vaktchef i lägret. Jag visade dem runt.
Begrepp som interneringsläger och till och med koncentrationsläger har ibland använts om de militära arbetskompanier som fanns i Storsien och senare på andra håll i Sverige.
Karl Gustav minns en östtysk journalist som kom på besök med syfte att jämföra tyska och svenska koncentrationsläger under kriget.
– Hon kom snabbt fram till att det var helt olika saker, säger han.
Flera av de inkallade har dock vittnat om den psykiska pressen i lägret. Framför allt fanns oron för vad som skulle kunna hända i en krigssituation. Kommunisterna befarade att de skulle skjutas av sina egna om Sovjetunionen anföll. Vid en invasion av Hitlers armé fruktade de en snabb dödsdom från tyskt håll.
Initiativet till Storsienlägret kom från den militära ledningen. Kommunister hade hållits under uppsikt och registrerats åren före krigsutbrottet och när Sverige mobiliserade fanns redan en plan. Läget skärptes när Sovjetunionen anföll Finland den 30 november 1939.
Skälen till att någon beordrades till arbetskompanier var många gånger oklara och godtyckliga. Alla i lägret var inte organiserade kommunister, det kunde räcka med att någon ifrågasatte den svenska frivilliginsatsen i Finland. Angiveri förekom och kunde leda till placering i Storsien.
– Efteråt har det berättats mycket om hur angiveriet florerade i byar i Tornedalen. Om någon ville bli av med en ovän så angavs han.
Karl Gustav Lindbäck har dock svårt att tro att männen skulle ha varit några landsförrädare.
– De som kom hit till lägret var vanliga knegare, människor som vi själva.
Han berättar också om Berndt Fischbein, en stamanställd furir som hamnade i Storsien sedan han ifrågasatt att befälskollegor bar hakkorsmärken på sina civila kläder.
– Han var av judisk släkt och tog illa vid sig. När han tog upp saken med högre befäl blev han degraderad och skickad till Storsien.
Fischbein placerades i en bagarstuga tillsammans med fem finsktalande män från Tornedalen. Han hade ingen att tala med och kände sig utanför. Den enda han kunde vända sig till var Karl Gustavs mor som hade affären i Storsien.
– Morsan var varmhjärtad av sig, så hon erbjöd honom att komma och vara med vår familj när han inte mådde bra. Han blev som en i familjen, säger Karl Gustav med stark rörelse vid minnet.
Parallellt med vaksamheten mot kommunisterna fanns inom officerskåren en tyskvänlighet som stack i ögonen. När vinterkriget bröt ut ivrade höga militärer för ett svenskt ingripande på finsk sida. Historiker har visat att arbetskompaniet var en del av förberedelserna för en svensk inmarsch i Finland. Vissa byar vid gränsen rensades därför helt på vapenföra kommunister.
– De höga herrarna var rädda för att organiserat vänsterfolk skulle falla de svenska trupperna i ryggen och hjälpa Sovjet att komma in i landet, säger Karl Gustav Lindbäck.
Men den svenska regeringen sade nej till ett en militär insats i Finland och planen på en uppmarsch genom Norrbotten fick skrotas.
***
Vi avslutar vårt besök i Storsien hos Rune Sandberg som bor i huset där arbetskompaniet hade sitt högkvarter. På gården finns bagarstugan som fungerade som arrestlokal. Skylten som visade vägen till kompaniexpeditionen finns bevarad. Likaså en brevlåda tillverkad av en margarinlåda.
I övrigt finns ännu berättelserna kvar och när Karl Gustav och Rune strålar samman börjar de flöda. Som historien om hur en man i byn kom körande med ett vedlass mellan den uppställda truppen och kapten Berner. Kaptenen ilsknade till, tog tag i hästens betsel och vrålade: ”Ser ni inte en hel trupp, karl”.
”Ser ni inte en hel häst”, svarade bybon och satte fart på hästen.
Sedan övergår de till att berätta om hur Storsien efter kriget hamnade mitt i Kalixlinjen och fortsatte att präglas av militär verksamhet. Men det är en annan historia.