Nils Harnesk vill att museiområdet ska bli levande igen, och menar också att det verkligen är nu eller aldrig. Renoveras inte kojorna så går de förlorade.
Skogsbruksmuseumet öppnade 1972 och består av olika typer av skogshuggarkojor från hela Norrbotten med verktyg och annat från innan industrialiseringen av skogsbruket. Flottningen i Piteälven upphörde 1982 och flottningsmuseumet tillkom sen till naturreservatet på 90-talet.
– Det var många som jobbade som skogsarbetare på vintern och sen med flottningen på sommaren. Så det är passande att ha dem tillsammans. När det byggdes upp fanns många gamla flottare och skogsarbetare som fyllde området med aktivitet. Man byggde tjärdalar och kolmilor och berättade gärna om verktygen som fanns. Men nu har området gått på sparlåga i tio femton år och byggnaderna börjar förfalla, säger Nils Harnesk, Norrbottens museum.
Som många av kojorna ser ut är det nu eller aldrig som gäller om de ska bevaras.Totalt handlar det om sjutton byggnader, varav alla mer eller mindre måste åtgärdas.
– Ska vi ha kvar det måste vi åtgärda det nu. Det finns stor potential i den här miljön precis vid Norrbottens största turistmål. Vi ska få fram en vård- och underhållsplan som ska vara klar i år, sen till våren ska vi komma igång med åtgärder, och efter det ska vi få igång verksamheten här igen, säger Nils Harnesk.
Luossajaurekojan syns från promenadvägen ner till Storforsenområdet. Den består av två timringar som byggts ihop och är den enda kojan med el. "De har separerat en aning av tjälen så det måste dras ihop igen", noterar Alexander Engelmark.
Alexander Engelmark är i grunden timmerman, men jobbar också med teknisk rådgivning och samordningsprojekt i kulturmiljöer. Det är han som har i uppdrag att göra fältarbetet och titta på vilka åtgärder som behövs och upprätta en plan.
Hur illa är det?
– Det ser sju resor värre ut på många ställen än vad det är. Så det är bättre än man kan tro. Men fortfarande behövs det åtgärder på varenda koja, och många är brådskande eller akuta. Fem år till utan åtgärder så är det bara att göra ruiner av hälften av kojorna, säger Alexander Engelmark.
Kristin Lång, byggnadsantikvariestudent, Alexander Engelman och Nils Harnesk sitter i Burmakojan framför elden. Kojan är allmänt i okej skick men inom ett par år rasar nog taket in om inget görs.
På Burmakojan, flottningsmuseumets största koja, kommer nog taket rasa in inom två vintrar. Tjirsakojan uppförd 1919 av Frans Hedman är hämtad från Tjirsamyran norr om Varjisträsk och flyttades till Storforsen tillsammans med Tjirsastallet.
– Båda måste lyftas upp och första stocklagret måste bytas. På kojan ser taket dåligt ut, men det är bara översta lagret, för man har inte sopat av det på många år. Nedre lagren är hårda och stabila. På stallet däremot är taket helt slut och måste fixas så snart som möjligt. Så det är lite olika här och var vad som måste göras, säger Alexander Engelmark.
Flera tak skulle behöva sopas av eller bytas ut. Många av sticktaken kommer antagligen bytas ut till pannplåt för att underhållas lättare. Även om det inte är optimalt är det det närmaste man kommer då pannplåt användes ganska tidigt.
Allt handlar om hantverk, och här och var finns lite annorlunda konstruktioner som kan vara knepigt att hitta någon som vet hur konstruktionen är tänkt att se ut.
– Det kräver någon som har koll på snickeritraditionerna. Kojorna på medar har lite särskilda tak som inte en jävel kan idag utom möjligtvis en båtbyggare, säger Alexander Engelmark.
Kristin Lång studerar till byggnadsantikvarie och har sin praktik på Norrbottens museum och är delaktig i projektet.
Norrbottens museum känner att de har bra stöd och hjälp för att få igång området igen. Sveaskog har indikerat att de mycket gärna bistår med hjälp, skyltar och virke för att bevara det. Och Folkhögskolan kan vara med på mycket i samband med timringskurser och byggnadsvård.
– Sen måste nog kommunen bli involverad på något sätt till slut om det ska utvecklas, det är också kommunen som formellt äger kojorna. Men nu är fokusen på att få dem i skick, bygga upp kursverksamhet. Och sen är väl ambitionen att det inte bara är punktinsatser utan nu ska det underhållas enligt underhållsplanen och bli ett levande museiområde, säger Nils Harnesk.
Tjirsastallets tak är helt slut och måste bytas ut. Antagligen blir det pannplåt som ersätter då det är så pass mycket enklare att underhålla.