Med renskötaren Johan Pittja i bilen hamnar vi i en tidsmaskin som startar vid Luspebryggan i början av vägen Västerut. Ett samhälle som varit bosatt sedan åtminstone 1800-talet. Under Johan Pittjas uppväxt på 40- och 50-talen var platsen porten till fjällvärlden. På sin kallades det för Lapplands Göteborg.
– All båttrafik utgick härifrån och även all annan trafik. Det var snövesslor och flygtrafik. Det hade ju inte Göteborg så det var nog värre ändå, säger Johan Pittja och skrattar till.
Orten som då låg vid vägens slut var nödvändig. Många varor fraktades till fjällstationerna, och även mycket tung utrustning som användes i Vattenfalls byggnationer.
När Vattenfall byggde den nya i dammen i Porjus i början av 70-talet löste man ut de flesta husen därifrån då det fanns risk att all bebyggelse skulle hamna för nära vattnet och bli fuktskadad. Ett decennium innan samhället helt och hållet avvecklades hade vägen västerut börjat byggas.
När färden går uppöver pekar Johan Pittja ut barndomshemmen i Renhagen och Ruokto. Under den tid då vägen inte fanns var det de förrädiska isarna som var färdvägen ner till Luspebryggan.
– På den tiden kände alla till sjöns svaga punkter. I och med regleringen i Porjus var det ju väldigt osäkert. Det märks inte ovanpå sjön, säger Johan Pittja.
Vattenfalls bygge av vägen, som gick precis utanför dörren på familjen Pittjas hem skapade till en början en oro för vad som skulle bli följderna av vägen.
– Nu kan jag inte riktigt säga vad man oroade sig för. Det var väl trafiken. Men sedan anpassade man sig till det där, säger Johan Pittja.
Under vår resa som går upp mot Suorvamagasinet nämner han det ordet ett flertal gånger. Inte på ett bittert sätt, utan lugnt och sansat. Som att förändringarna var något som togs med gott mod. Men så överraskar han helt plötsligt med historien om när vägen från Ritsem skulle få sin fortsättning upp till Sitasjaure.
– Då hade jag hjärtat i halsen. Jag satt på vägen i Ritsem med en kompis, men han stack när traktorn kom. Jag stannade kvar, säger han.
Kollegorna i samebyn Unna Tjerusj, som då hette Sörkaitum, hade på ett möte beslutat att genomföra en protestaktion.
– Jag blev förvånad över hur rädd jag blev. Mina söner har frågat någon gång varför det blev just vi som satt där ute på vägarna. Jag har svarat att det var väl vi som kunde offras, säger Johan Pittja och skrattar till igen.
Men demonstrationen blev bara en låsning och samebyn fick se sig besegrade.
– Det blev diskussioner och de menade att vi avbröt arbetet och skulle ersätta den förlorade arbetstiden. Så det fick räcka med den typen av aktion.
Ytterligare en demonstration gjordes däremot, när invigningen av Vietas-bygget ägde rum bara någon månad senare. Vid tunneln in till stationen placerade medlemmar från samebyn ut sig med plakat och höll en tyst demonstration medan de inbjudna festdeltagarna åt middag inne i kraftstationen.
– De hade redan gjort en väg och byggt en damm vid Sattis på 60-talet. Där blev det stora problem då det var vid en flyttled. Och när vägen till Sitasjaure skulle byggas var vi ännu oroligare eftersom det var så nära kalvningsland, säger Johan Pittja.
Vi blickar ut över Suorvamagasinet, som tidigare var en smal älvfåra. Stora Sjöfallet som vi passerade en mil längre nedströms slutade dåna redan på 1920-talet. Sedan dammen byggdes har magasinet höjts fyra gånger. Tiden före den senaste regleringen flyttade samebyn sina renar längs isen. Året de upptäckte att det inte längre gick var det så blött på isarna att de fick bära sina skidor. Under ytan finns fortfarande träd som fick stå kvar när regleringarna gjordes
– Just Suorvamagasinet har varit mer besvär för fisket än för rennäringen på det viset. Stora träd fastnade i näten och rev sönder dem.
Några medlemmar reste efter demonstrationsförsöken ner till Stockholm för att ta diskussionen bland Vattenfalls högsta ledning. Någon framgång bland arbetsledarna vid området i fråga fick de inte. Men kompromisser behövdes för att få passager där renarna kunde flyttas förbi dammarna.
– Då hade vi ju farhågor om regleringarnas följder. De praktiska detaljerna uppskattades inte lika respektfullt här uppe, utan i Stockholm gick det bättre. Och jag tror att om det här hade hänt idag, då hade det varit lättare att få de ansvariga att förstå, säger Johan Pittja medan vi lämnar utsikten över Suorva.