På en persisk serveringen i södra Stockholm sitter artisten Tomas Andersson Wij lutad över sin lunch medan Erik Niva beställer i kassan.
Snabbt utbyter de några meningar om Umeåpunkarna Refused, som ska spela på Berns senare i december, innan artisten försvinner iväg. Sedan slår sig Erik Niva ner med en plocktallrik iransk mat.
– I och med att jag äter vegetariskt funkar det här med Mellanöstern rätt bra, säger Erik Niva.
Han kommer skyndande från inspelningen av podcasten ”When we were kings”, som tydligen dragit ut på tiden.
Podcasten, som hade premiär i höstas, utkommer veckovis och behandlar i varje avsnitt ett avgörande skeende i fotbollshistorien.
Hittills har podcasten avhandlat ämnen som världsfotbollens hyperkommersialisering i och med oligarken Roman Abramovitjs intåg i Chelsea FC 2003, dödskatastrofen i Sheffield 1989, och den dramatiska avslutningen av allsvenskan 2009 när AIK snuvade IFK Göteborg på guldet.
Det här är ämnen Erik Niva beskrivit många gånger förut. Men i poddformat är berättandet mer utbroderat och ingående.
– Det är uppenbart att det inte går att förlita sig på att morgondagens mediekonsumenter kommer att utgå från det skrivna ordet. Så jag har absolut känt ett behov av att bredda och utveckla mitt berättande för att nå ut till fler. Då har jag fått lov att hitta en väg in i den talade berättelsen.
Podcasts har varit stort i Sverige i mer än tio år. Varför har det dröjt?
– Det är alltid så när det kommer en ny och stor omfattande förändring av medielandskapet. Först funderar man på om det kommer sätta sig eller inte. Om det inte gör det känns det inte värt att kasta sig på ett tåg som kommer att vända om. Nu står det ju klart att podcasts inte är någon nischprodukt, det är lika självklart som att skriva eller sända tv.
Podcasten har fått väldigt bra respons. Vad har lyckats med den?
– Jag kan tycka att jag berättar de här historierna bättre i skrift, men jag får lov att förhålla mig till faktumet att det inte är så många som håller med mig. Det har varit den största insikten för mig, att det förhåller sig så här, nu och framöver.
Jag som många andra föredrar ju att lyssna på dig, just på grund av ditt sätt att prata. Du utvecklar ofta berättandet åt alla möjliga håll, men är också väldigt precis och lätt att förstå.
– Det är absolut så att jag fått lov att inse att min vana att avsluta fullständiga meningar, kanske är lite ovanlig. Men genom hela min karriär i Stockholmsmedierna har det ju hetat att ”han borde hålla käft och skriva i stället”. Att jag pratar sävligt och mekaniskt och att min dialekt är svårgenomtränglig. Så det beror verkligen på vem du frågar.
Erik Niva är utöver podcasten aktuell med en ny bok – #jagärmångfald. Det är en fortsättning på #jagärfotboll, som bygger på en mängd Instagraminlägg där Erik Niva poserar sig igenom sin gigantiska samling fotbollströjor med tillhörande berättelse. Hans publiceringar på Instagram har förutom i två böcker resulterat i en turné som tagit honom land och rike.
I #jagärmångfald fokuserar han sina berättelser på fotbollen som bärande för integrationen, och slår fast migrationens ofrånkomliga betydelse för fotbollen i stort och smått. Budskapet är tydligt i boken: fotboll är en migrantsport.
– Titta aldrig på fotbollen och inbilla er något annat än att det här är fungerande mångkultur i praktiken. Det finns ett värde i att fotbollen får vara det positiva exempel det i grunden verkligen är. Fotbollen har sina problem, men just när det kommer till integration, mångfald och mångkultur så ligger fotbollen långt före samhället i övrigt. Det är egentligen det enda jag ville säga.
Inläggen lade han ut inför riksdagsvalet 2018. Då härskade ett debattklimat som Erik Niva ville få rätsida på.
– Jag har alltid varit rätt noga med att min journalistik inte ska vara aktivistisk, men här gjorde jag ett undantag. Och det undantaget utgick ifrån min bild av hur det svenska debattklimatet såg ut då.
– Sedan ville jag berätta det genom att använda mig av specifika och individualiserade exempel. För jag inbillar mig att när man lyssnar på en annan människas historia och blir nyfiken på den genom fotboll, så får man lite närmare till empatin.
Hur har reaktionerna sett ut?
– Mindre fientliga och mindre polariserande än jag kunnat vänta mig. Responsen har inte alls varit så uppiskad som jag väntade mig. De allra flesta har haft ett resonligt tonläge och varit positiva.
Varför då, tror du?
– Jag tror i grund och botten att alla som varit en del av en fotbollsmiljö kan känna igen sig i det jag berättar. Jag tror inte att det går att växa upp i ett omklädningsrum eller på en läktare och säga något annat än att fotbollen är ett fungerande exempel på mångkultur.
Men det finns stunder då Erik Niva tvivlar. Högerextremister syns på många läktare ute i Europa. Och när landslagsspelaren Jimmy Durmaz fick motta en storm av rasism efter floppen mot Tyskland i VM 2018 undrade Erik Niva om han lurat sig själv. Var fotbollen inte den mångkulturella kraft som han alltid intalat sig själv?
– Just den episoden fick mig att tvivla, natten efter att det inträffade. När reaktionerna blev som de blev undrade jag om jag haft fel. Är det istället så att fotbollen splittrar och polariserar, tänkte jag.
Dagen där på stod Jimmy Durmaz och resten av landslaget uppradade framför pressuppbådet och bemötte kritiken och hatet – ”reaktionen på reaktionen”.
– Den fick mig att svänga tillbaka till någon form av trygg plattform. Det är inte särskilt många som använder fotbollen i de syftena. Fotbollen funkar helt enkelt inte för dem.
Själv mötte han mångkulturen på 90-talet i tidiga tonåren när bosniska flyktingar tog sig till Malmberget och det lokala fotbollslaget. En ögonöppnare för den 13-årige Erik Niva.
– Visst vi kunde kanske inte kommunicera genom att prata och utbyta erfarenheter. Men vi kunde umgås samarbeta och komma framåt genom fotbollen. Men framförallt hade vi en plats där vi kunde mötas. Mer än så tror jag sällan behövs. Jag vet inte vem jag hade varit utan fotbollen, men jag vet att den hjälpte mig att inse det självklara i att mångfald berikar och är bra och fungerar för alla.
Erik Nivas journalistiska bana började som punkskribent för egenutgivna fanzinet ”Benzine” – som utkom i fyra nummer. Men de första texterna som publicerades i etablerad media var för Norrbottens-Kurirens räkning.
Jag har kikat lite i vårat arkiv. Vad minns du av draghundsveckan i Malmberget 1996?
– Den var traumatiserande, och mitt första lite mer omfattande uppdrag som frilansare. Jag kände ju mig ganska blank på idéer inför det jobbet, och jag hade nog inte gjort det uppdraget så markant mycket bättre idag, än som 16-åring. Det var verkligen en fråga om att bluffa sig igenom den grejen och sen gå vidare. Då var jag inte särskilt karsk.
Hur ofta åker du upp till Malmberget?
– En komma tre gånger per år. Jag åker upp när det händer någonting, när någon gifter sig, skaffar barn.
Han tycker att det är problematiskt att uttala sig om en ort man inte bott på i mer än halva sitt liv. Men det är känslosamt att se samhället han vuxit upp i försvinna.
Gruvorten har systematiskt nedmonterats de senaste åren. Flytten till Gällivare och rivningarna i det samhälle som finns kvar, väntas pågå i minst tio år till.
– Det är svårt att förhålla sig till faktumet att mitt uppväxtsamhälle inte längre existerar. Efter det här årsskiftet har jag förstått att mer av den definitiva nedmonteringen inleds, och då blir det ännu mer påtagligt gissar jag.
Erik Nivas föräldrar bor fortfarande kvar på orten och har sedan åratal tillbaka svävat i ovisshet. De vet inte hur deras flytt kommer se ut. Bara att den kommer att äga rum.
Men dina föräldrar har valt att bo kvar än så länge?
– Det är för att farsan är sådan. Det absolut sista som kommer hända när sista lampan släcks Malmberget är att de kommer vinscha upp min farsa fastnitad i en soffa som kommer digna över gruvhålet.
Erik Niva har tidigare uttryckt en vilja om att skriva om andra saker än fotboll i framtiden – till exempel om Malmberget. Men han har landat i att det är någon annan än han som ska skriva de texterna.
Det finns fortfarande outforskad mark inom fotbollen. Till våren tar han tjänstledigt från Aftonbladet för att påbörja ett nytt bokprojekt som ska handla om en känd fotbollsprofil. Mer än så vill han inte avslöja.
– Men det blir någon form av spökskrivning
Den ”lågintensiva bokutgivning” han hittills sysslat med har till stor del bestått av sammanställningar av tidigare utgivna texter.
– Den här gången ska jag sätta mig en blinkande ordbehandlare och börja från noll och se var det tar mig någonstans.